Sjuksköterskeblogg med sjuksköterskan Veronica från SskWebben.se

Jag närmar mig mitt tolfte år som sjuksköterska nu och så även mitt tionde år inom akutsjuksvården. Tiden går ofattbart fort, det är bara att konstatera.

Jag har sedan mycket unga år haft en nästan skrämmande god insikt om hur skört livet är och därmed också utvecklat en stor respekt för det men även gåvan av att leva här och nu. För allt kan verkligen ändras på mindre än en sekund.

Jag möter människor dagligen vars liv förändrats eller är på väg att förändras varje dag. En bilolycka, ett fall eller en tur till akutmottagningen för vad de trodde var en ofarlig bukåkomma. Jag har sutttit så många gånger vid svårt skadade människors sida och berättat för dem om och om igen att deras älskade inte längre finns. Jag har suttit vid misshandlade kvinnors sida, torkat tårar och lyssnat på deras ord, “han lovade att inte slå mig mer”. Jag har suttit med vid otaliga cancerbesked och jag kan svära på att varje gång jag hör läkarens ord “det ser ut att vara cancer” så ser jag hur något liksom slocknar i deras ögon och jag kan bokstavligen höra ljudet av glas som krossas och faller till marken.

Att finnas där som sjuksköterska efter beskeden är kanske det svåraste som finns. För vi är inte mer än människor vi med, med våra egna rädslor och kanske dödsångest.

Men vi måste våga se, vi måste våga lyssna och vi måste känna med patienten. Inte sugas ner i deras sorg och mörker, men vi måste finnas våga finnas där och möta dem, att ha empati är essenssiellt för en sjuksköterska.

Och vi måste ha modet att svara på frågan “varför”, den svåraste frågan av alla som egentligen har det enklaste svaret. Vad är då svaret? Oavsett din egen tro måste du svara att det finns ingen mening i det som hänt och att det inte är ett straff. Det var/är helt enkelt slumpen, oturen eller olyckan som varit framme. Och ja, det gäller även rökaren som nu har lungcancer eller den överviktige som nu fått en hjärtinfarkt. Bidragande orsaker finns kanske, men det är inte vår sak att döma. Vi ska finnas där.

Det där är kanske det svåraste som finns och något som vi skulle behöva förberedas mer inför under utbildningen. Hur det skulle gå tillväga rent praktiskt vet jag inte riktigt, kanske skulle vi “gamla” sjuksköterskor som möter det här regelbundet få komma in och föreläsa samt svara på frågor Sedan ska vi inte glömma att livet, åren som går, givetvis också hjälper oss att möta människor i svåra stunder eftersom även vi utvecklas, mognar och formas av livet.

Det finns också mycket bra litteratur i ämnet, om man som jag brinner för att läsa.

En sak som är enormt viktig är att inte vi glöms bort. Vi är sjuksköterskor men vi är först och främst människor. På min arbetsplats är vi generellt sett duktiga på att samtala med varandra när något svårt hänt eller när någon av oss mår dåligt men så är det inte alltid och inte på alla arbetsplatser. Debriefing är något alla borde ha tillgång till åtminstone en till två gånger per månad.

Djupa tankar en tisdagsafton. Var rädda om er och era älskade, njutas varje stund.

/ Veronica Halléus, Leg.sjuksköterska
Länk till bloggen: http://sskwebben.se/sjukskoterskeblogg/

/ SskWebben.se
red@sskwebben.se