Behov av en kommunal ordningspolis

I dag skriver den f.d. rikspolischefen, landshövdingen m.m. Björn Eriksson en mycket intressant krönika i Dagens Juridik om säkerhetsbranschens framtida roll kopplat till centraliseringen av polisen. Bakgrunden är en debattkväll om dessa frågor på Pressklubben den 16 september i regi av Stiftelsen Tryggare Sverige. 

När polisen förstatligades under 1960-talet gick en våg av lättnad genom polisväsendet och stora delar av samhället. Budskapen var att det skulle byggas nytt. Det skulle vara slut med snåla kommunalgubbar som tvingade konstaplarna att arbeta med usla tekniska hjälpmedel och med en cykel som enda tekniska transportmedel!

För detta avsattes stora medel från statsbudgeten. Fram växte ett statligt svenskt polisväsende som sågs som ett föredöme i Europa.

Vad är resultatet 50 år senare? Elden har falnat och kassakistan sinat. Det blir alltmer uppenbart att det offentligas förmåga att finansiera ett polisväsende inte längre är i paritet med medborgarnas efterfrågan av trygghet. Gapet har i stigande grad enligt normala marknadsprinciper fyllts av en privat säkerhetsindustri som jag efter alla år som offentlig företrädare i form av rikspolischef, kustbevakningschef, tullchef och landshövding har glädjen att företräda.

Har då detta varit en strategi som det politiska systemet varit med att utveckla? Ingalunda. Politikerna har i stor utsträckning tigit kring vad som är polisens egentliga roll som garant för medborgarnas säkerhet och trygghet. Och den privata säkerhetsindustrin har vuxit i all stillhet. När jag var rikspolischef motsvarade sektorn kanske halva polisväsendet, idag är den cirka dubbelt så stor beroende på hur man definierar begreppen.

Polisen har under de senaste 20 åren tvingats diskutera den lätt irrelevanta frågan hur många poliser det ska finnas. Under senare år har fokus förskjutits mot hur polisen ska organiseras.

Modeordet är att polisorganisationen ska centraliseras till att bli en ”sammanhållen myndighet”. När kommer diskussionen igång kring vad polisen ska göra? Det för mig normala är att först diskutera vad som ska göras och därefter hur man ska organisera sig och hur många man bör vara med vilken kompetensprofil!

Idag gapar de gamla polislokalerna tomma i flera kommuner. Normalfallet är att mindre kommuner saknar både stationerad och patrullerande polis. Mönstret är detsamma i många tätorter. På min tid fanns exempelvis en statlig tunnelbanepolis på cirka 250 personer. Den är idag helt borta och ordningshållning i Stockholms lokaltrafik sköts helt och hållet av den privata säkerhetsindustrin.

En färsk undersökning från Linköpings universitet visar att polisen lägger mindre än en procent av sin arbetstid på fotpatrullering – samtidigt finns i samhället en tydlig önskan om att polisen ska vara synlig på gator och torg.

Mycket talar dock för att polisen även fortsättningsvis kommer att vara osynlig och att kommuner själva kommer tvingas att ta ansvar för tryggheten på gator och torg. Skälen för ett ökat kommunalt ansvartagande är att trygghet lockar till sig fler invånare och näringsidkare till en kommun.

På motsatt sätt vill många undvika en kommun med hög brottslighet. Ett exempel är Landskrona kommun som tidigare har varit märkt av hög brottslighet.  För att vända utvecklingen har Landskrona ganska obemärkt återinfört en kommunal polis i form av ordningsvakter som patrullerar centrum kvarteren och med begränsade polisiära befogenheter förebygger brott.

Resultatet är att antalet fall av misshandel utomhus minskat med nästan en tredjedel och mätningar visar att andelen personer som känner sig trygga i sitt bostadsområde ökat från 47 till 61 procent. Samtidigt har kostnaderna för skadegörelsen minskat med en tredjedel.

Samhällets globalisering går snabbare än någonsin tidigare vilket i grunden är bra eftersom fri rörlighet över gränserna innebär en ökad frihet för medborgarna och ett ökat handelsutbyte. Baksidan av myntet är dock att polisen till följd av globaliseringen får fler och svårare arbetsuppgifter och måste lägga stora resurser på att bekämpa gränsöverskridande brottslighet exempelvis människohandel och annan grov organiserad brottslighet.

Polisens komplicerade arbetssituation och den polisiära maktens centralisering till Stockholm talar starkt för att kommunerna i framtiden måste ta ett större ansvar för tryggheten på kommunal mark. En trolig utveckling är att kommuner i likhet med Landskrona kommer att använda ordningsvakter på gator och torg samt i bostadsområden. För att inte tala om de glesbygdskommuner som helt saknar tillgång på egentlig polisverksamhet.

Det är absolut inget fel – snarare tvärtom annars skulle det vara gapande tomt – men varför diskuteras inte ansvarsområden mellan olika aktörer. Och varför fortsätter en statlig polis att stundtals göra uppgifter som i grunden är icke polisiära? Är detta en ordning som Gud Fader själv tänkt ut?

Pengabrist inom staten är naturligtvis en förklaring. I ett läge då en polis kostar lika mycket som tre ordningsvakter är det naturligt att blicken går mot polisfria alternativ. Om man härtill lägger att teknikkunnandet normalt är högre inom den privata sektorn och att medborgare och företag är redo att betala för den subjektivt bedömda tryggheten är utvecklingen inte förvånande.

Min önskan är att som företrädare för privat säkerhetsindustri få diskutera vilka trygghetsskapande uppgifter vi bör uträtta och varför logik stundtals saknas vad gäller de uppgifter som polisen de facto utför eller inte utför.

Avslutningsvis, är det min övertygelse att privat säkerhetsindustri kommer att fortsätta växa och har förutsättningar för att kunna ta större ansvar för tryggheten i samhället. Men var har vi det offentliga samtalet när den statliga ambitionen för trygghet troligen för evigt kolliderar med finansiella förutsättningar att nyttja skattsedeln som sedelpress? Och när börjar vi diskutera hur det ser ut i samhället snarare än vad vi skulle vilja att idealbilden är?

Säkerhetsbranschen måste vidare ses som ett komplement och en resurs för den polismakt som ska koncentreras till att utföra sina kärnuppgifter. Det är också min övertygelse om att det är samhällsekonomiskt lönsamt att i högre grad använda den privata säkerhetsindustrin för brottsförebyggande arbete. Här finns mycket att fundera igenom under kommande år bland alla våra organisationsbestyr!

Och kanske vågar jag här testa den uppfattning jag offentligt uttryckt sedan 1994 - det vill säga när jag fortfarande var rikspolischef – skapa en kommunal ordningspolis! Först då blir det raka rör mellan ansvar och befogenhet inom den offentliga strukturen.

Björn Eriksson
Ordförande för Säkerhetsbranschen och före detta rikspolischef