Behov av en ny kommunal säkerhetsorganisation

Under de senaste åren har det förts en nödvändig debatt om vilken förmåga försvaret har att lösa ställda uppgifter. Motsvarande diskussioner har däremot lyst med sin frånvaro när det gäller polisens och kommuners förmåga att förebygga och hantera brott samt trygga enskilda medborgares säkerhet. Detta trots att läget i många kommuner kommer att bli mycket besvärligt framöver.

I media har det under de senaste dagarna rapporterats om att den så kallade mängdbrottsligheten minskar. Det gäller i första hand brott som drabbar människor i vardagen i form av bilbrott och våld i offentlig miljö. Statistiken visar också på en sjunkande trend när det gäller det dödliga våldet.

Samtidigt beskriver polisen att den grova och organiserade brottsligheten har fått fäste även i mindre städer eller på ren landsbygd. Som en konsekvens av detta ökar organiserad brottslighet som narkotikahandel, utpressning och människohandel. Detsamma gäller brott som övergrepp i rättssak, olaga hot och bedrägerier.

Till det kommer en allvarlig situation i flera förortsområden med social oro, upplopp och gängkriminalitet, där varken polis, ambulans eller räddningstjänst vågar sig in utan omfattande förberedelser och förstärkningar.

Vilja med förhinder
Läget kompliceras ytterligare av att polisens brottsförebyggande arbete uppvisar stora brister. En rapport från Riksrevisionen konstaterar exempelvis att polisen inte lever upp till riksdagens krav på att man ska arbeta kunskapsbaserat och problemorienterat med att förebygga brott.

Dessutom visar ny statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) att utredningsverksamheten hos polis och åklagare får allt svårare att hålla jämna steg med brottslighetens utveckling. Konsekvensen av detta blir att även grova brott tvingas nedprioriteras eller utreds inte alls. Beträffande mängdbrotten kan det vara ännu sämre. De kan ”skrivas av” i samma stund som anmälaren lämnar polisstationen.

Svårigheterna blir inte mindre av att Brå visar att kommunerna i många fall saknar ett strukturerat brottsförebyggande arbete och att lokala samverkansöverenskommelser mellan polis och kommun inte sällan endast är en pappersprodukt.

Sammantaget innebär detta att situationen kan komma att bli mycket besvärlig i många kommuner framöver.

Stora summor att spara
Vad ska då göras för att komma till rätta dessa allvarliga samhällsproblem? Något som skulle kunna bidra till en förändring är att vi numera faktiskt har en bild av brottslighetens kostnader. Enligt nationalekonomen Ingvar Nilsson kan samhällskostnaderna för ett personrån uppgå till ca 225 000 kronor medan en misshandel kan kosta allt från 50 000 till 5-6 miljoner. Om den leder till livslång invaliditet kan summan hamna på hela 50 miljoner. Vidare kan en grupp av gängkriminella under en 20-årsperiod skapa kostnader på ca 650 miljoner kronor. Det finns alltså enorma belopp att spara för stat, kommuner och landsting genom att utveckla ett lokalt brottsförebyggande arbete från främst polisen och kommunerna.

Klara ut vilken förmåga som krävs
En förutsättning för att utveckla arbetet med att förebygga brott och trygga enskilda medborgares säkerhet är att polisen och kommunerna vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men polisen och kommunerna måste också ha den förmåga som krävs för att lyckas med uppdraget.

Till skillnad från försvaret, där det har förts en nödvändig debatt om vilken förmåga som finns att lösa uppgifterna, saknas en sådan debatt när det gäller polisen och kommunernas brottsförebyggande- och trygghetsskapande arbete.

Istället för att analysera vilken förmåga i form av resurser, organisation, kompetens, materiel, lagstiftning etc. som krävs har diskussionerna så gott som uteslutande handlat om behovet av en mer centraliserad polisorganisation. Allt fler börjar emellertid förstå att problemen inte kommer att kunna lösas enbart genom en omorganisation av svensk polis. Dessutom kommer effekterna av omorganisationen erfarenhetsmässigt att dröja ett antal år.

Det är därför hög tid att även diskutera vilken förmåga som krävs för att motverka den besvärliga utvecklingen i många kommuner.

En ny kommunal säkerhetsorganisation
När det gäller resurser visar erfarenheter från andra länder att det behövs en kvalificerad polissamordnare per 5 000 kommuninvånare för att polisen ska ha förmåga att fullgöra sitt brottsförebyggande uppdrag, allt annat polisarbete lika. Den satsningen kräver alltså sammanlagt cirka 2 000 polistjänster av landets ca 20 000.

Men dessa samordnare räcker inte; kommunerna måste dessutom själva ta ett mycket större ansvar för det lokala brottsförebyggande arbetet och, inte minst, för att fullgöra sitt författningsenliga stöd till de som drabbas av brott. Den förmåga som en kommun måste mobilisera är enligt vår bedömning att ha en lokal brottsförebyggare per 5 000 invånare och en lokal brottsoffersamordnare per 5 000 invånare.

En sådan kombinerad statlig- och kommunal organisation om cirka 6 000 professionellt utbildade brottsförebyggare och brottsofferstödjare blir den resurs som kommer att kunna ta upp kampen med brottsligheten och återställa förtroendet för rättsstatens förmåga.

Den årliga kostnaden om 5-6 miljarder för dessa 6 000 tjänster kommer snart att betala sig när summan jämförs med vad som kommer att kunna sparas för de sammanlagda kostnader som idag betalas från olika konton för deras rehabilitering. Dessutom skulle det spara mycket onödigt mänskligt lidande för de drabbade.