Behov av stärkt skydd för personer utsatta för stalkning

I en debattartikel på Aftonbladet (1/9 2014) skriver Johan Pehrson (fp) att skyddet för personer som blir utsatta för stalkning måste ses över och förbättras (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/brottochstraff/article19459913.ab). Pehrson konstaterar bl.a. att sedan lagen om olaga förföljelse trädde i kraft 2011, är det endast ett fåtal fall av stalkning som anmälts till polisen. En anledning till detta kan enligt Pehrsson vara att den drabbade inte vågar eller orkar gå till polisen eller att brottet får just denna rubricering först i ett senare skede i utredningen. Det konstateras vidare att endast två av tio polisanmälda brott som klaras upp.

Mot bakgrund av detta presenterar Folkpartiet en rad konkreta åtgärder för hur stalkningsreformen ska utvecklas och nå sin fulla kraft.  Det handlar om att bredda stalkningsparagrafen så att fler brottstyper inkluderas än vad som är fallet idag, att stalkning mot flera familjemedlemmar ska räknas som ett enda brott, att skyddet mot trakasserier i sociala medier ska förbättras, att fler ska få elektronisk fotboja, att det geografiska förbudsområdet vid kontaktförbud ska kunna utökas, att psykiatrins insatser måste förbättras för att i tid bryta ett destruktivt beteendemönster samt att polisen måste samla kompetens och effektivisera arbetet med denna särskilda brottstyp. 

Stiftelsen Tryggare Sverige delar Johan Pehrson och Folkpartiets slutsatser om att lagen om kontaktförbud och olaga förföljelse inte fungerar tillfredsställande. Det finns en hel del positiva tankegångar i Pehrsons och Folkpartiets åtgärdsförslag, men frågan om kontaktförbudets faktiska brottsförebyggande och trygghetsskapande effekt är kanske mer komplex än så.

Stiftelsen Tryggare Sverige har tidigare, vid upprepade tillfällen, konstaterat att den nya lagen om kontaktförbud inte medför några märkbara förbättringar jämfört med sin föregångare. Gång på gång kan vi redovisa att det är stora skillnader mellan landets 32 allmänna åklagarkammare när det kommer till beslut om kontaktförbud. Problemet ligger dels i att åklagarkamrarna länge saknat enhetlig paraxis när det gäller hanteringen av besöksförbud (numera kontaktförbud), dels i att beslut om kontaktförbud än idag grundar sig i mångt och mycket på den enskilda åklagarens magkänsla och inte på en strukturerad hot-och riskbedömning.

För att lagen om kontaktförbud överhuvudtaget ska fungera i praktiken krävs att förändringarna kommer inifrån, vilket bland annat innebär att åklagarna alltid måste grunda sina beslut om kontaktförbud på strukturerade riskbedömningar. Det handlar således om rätt beslut ska fattas och inte nödvändigtvis att fler ansökningar om kontaktförbud beviljas!

En annan fråga i detta sammanhang är huruvida kravet för elektronisk övervakning är för hårt utformat? Borde inte de personer som lever upp till kravet för att förses med fotboja, i själva verket redan vara frihetsberövade? Risken är påtaglig att Rikspolisstyrelsen kommer att ha 3 miljoner kronor ”på banken” i form av oanvända fotbojor. Stiftelsen Tryggare Sverige delar därför Folkpartiets uppfattning om att fotbojans borde avvändas i större utsträckning. Samtidigt ställer detta krav på att de övriga delarna i systemet fungerar tillfredsställande. Blir åklagarna bättre på att genomföra strukturerade hot- och riskbedömningar (och dessutom ta del av polisens bedömningar) skulle kravet för fotboja eventuellt att kunna sänkas, utan att man för den delen riskerar att övervaka ”fel personer”.

Precis som även det bästa verktyget i verktygslådan kräver en skicklig hantverkare, blir emellertid ett kontaktförbud inte bättre än vad polisen och åklagarmyndigheten gör det till! För att ett kontaktförbud ska kunna utgöra ett adekvat skydd, måste det förenas med ett aktivt och professionellt personsäkerhetsarbete.

Polisen måste ta frågor om kontaktförbud på större allvar och kraven på polisen måste öka vilket innebär bl.a. att det i samtliga polismyndigheter måste finnas tydliga processer och system samt en ändamålsenlig organisation som stöder genomförandet av den nya lagstiftningen och där risken för personliga värderingar och godtyckliga bedömningar minimeras så långt som möjligt. Detta är i synnerhet ännu viktigare när svensk polis bildar en gemensam myndighet 2015. Ett professionellt arbete med kontaktförbud innebär bl.a. följande:

• Att informationsskyldigheten till brotts­drabbade om möjlig­het­er till hjälp, stöd och skydd alltid fullgörs,
• Att strukturerade hot- och riskbedömningar alltid genomförs vid ansökningar om kontaktförbud,
• Att regelbundna säkerhetssamtal genomförs med den som kon­takt­förbudet avser att skydda,
• Att så kallade klargörandesamtal genomförs med den som är ålagd kontaktförbudet,
• Att löpande uppföljningar görs av alla kontaktförbud (inklu­sive strukturerade hot- och riskbedömningar beträffande behov av ytterligare åtgärder),
• Att erforderlig samverkan finns etablerad med exempelvis respektive åklagarkammare, kommun, hälso- och sjukvård, ideella organisationer etc.

För att en polismyndighet ska kunna säkerställa att verksamheten bedrivs utifrån ett sådant helhetsperspektiv, där hela ”systemet” fungerar, är det ange­läget att klara ut hur ansvaret för arbetet ska fördelas inom myndigheten.

Erfarenhetsmässigt bedömer Stiftelsen Tryggare Sverige att en sådan professionell han­te­ring inom polisen kommer att kräva åtminstone en specialiserad årsarbetskraft per 100 ansökningar om kon­taktförbud. På nationell nivå skulle detta i dagsläget innebära att det krävs sammanlagt 125 årsarbetskrafter.

Även om ett kontaktförbud inte är ett heltäckande skydd för den drabbade kan det innebär skillnaden mellan liv och död. Utfärdandet av ett kontaktförbud har ett viktigt signalvärde till den drabbade om att samhället tar hot, olaga förföljelse etc. på allvar, samtidigt som det är en tydlig signal till gärningspersonen att samhället ser allvarligt på de beteenden som ligger till grund för kontaktförbudet.