Förhörsledare bekräftar egna hypoteser - kartläggning om personer felaktigt anklagade för brott

I gårdagens (8/10-13) Veckans Brott på Sveriges Television skildrades problemet med när personer anklagas för brott som det sedan visar sig att de inte har begått. I programmet får vi bland annat möta Ingemar Westlund i småländska Loftahammar som 2008 felaktigt anklagades för att ha dödat sin fru Agneta (se inslag: http://www.svtplay.se/video/1515786/del-1?tab=program&sida=1).

Inslaget borde vara en väckarklocka för alla förhörsledare, särskilt då fallet inte är unikt. Christer Nyberg, tidigare studierektor vid Polishögskolan och knuten till Stiftelsen Tryggare Sverige, har skrivit en uppsats där han på ett förtjänstfullt sätt har granskat ett antal uppmärksammade fall där personer felaktigt blivit anklagade för att ha dödat en nära anhörig. En av de personer som ingår Nybergs kartläggning är just Ingemar Westlund.

Polisens perspektiv dominerande
Det Christer Nyberg finner är att polisens perspektiv är dominerande i polisförhör samt att förhörsledare tenderar att söka information som bekräftar egna hypoteser om vad som hänt.  Till det kommer att personer som felaktigt beskylls eller anklagas för brott eller skamliga handlingar, initialt ofta känner ett lugn och tilltro till att "om jag bara berättar som det är så kommer alla att inse att jag är oskyldig till anklagelserna", just så var fallet med Ingemar Westlund.

När de misstänkta efter en tid upptäcker att polisen inte visar något interesse för deras berättelser och att polisen heller inte är intresserad av att undersöka deras hypoteser över hur morden/dödsfallen gått till, övergår den första känslan av tillit, till oro, rädsla och maktlöshet.

Risk för falska erkännanden
För två av de misstänkta som ingår i Nybergs kartläggning uppstår ett tvivel över det egna minnet och det leder till risk för falska erkännanden. När det hela sedan är över och morden/dödsfallet fått sin verkliga förklaring, med rätta gärningspersoner gripna och dömda infinner sig en känsla av ilska och misstro mot polisens sätt att arbeta med deras ”fall”. Det faktum att ingen av de misstänkta har fått någon förklaring eller ursäkt från polisen för det inträffade, har i samtliga fall inneburit att de i olika grad känner sig kränkta av polis och åklagare (se Nybergs rapport: http://www.mynewsdesk.com/se/stiftelsen-tryggare-sverige/documents/misstaenkt-foer-mord-men-oskyldig-30039).