Kommunernas stöd till brottsoffer – ett geografiskt lotteri

Under kort tid har det inträffat en rad uppmärksammade våldsdåd i Sverige som väckt frågor kring stödet till brottsdrabbade i allmänhet och anhöriga till våldsdödade i synnerhet. Senast i helgen dödades två personer i Ljungsbro (Linköping).

För en tid sedan redovisade Socialstyrelsen öppna jämförelser av kommunernas hantering av våldsutsatta kvinnor respektive barn som bevittnat våld. Resultaten från rapporten Öppna jämförelser 2013 - stöd till brottsoffer, visar att kommunernas behov av att utveckla arbetet med brottsdrabbade fortfarande är mycket stort.

Skiftande kvalitet på stödet till brottsdrabbade
Resultaten visar att kommunernas stöd och insatser är av mycket skiftande kvalité och varierar såväl lokalt som regionalt över landet. Vissa kommuner uppfyller hela 43 av de 52 indikatorer som tagits fram för att kvalitetssäkra brottsofferarbetet, medan andra endast uppfyller tre (!) indikatorer.

Resultaten visar vidare att kvalitén på kommunernas insatser inte har något samband med vare sig storleken på kommunen/stadsdelen eller med dess respektive befolkningstäthet.

Några resultat ur Öppna jämförelser 2013 - stöd till brottsoffer:

• Bara 17 procent av kommunerna undersöker de våldsutsattas uppfattning om insatserna och använder sig av dem för att utveckla arbetet.
• Färre än hälften av kommunerna uppger att de har aktuella rutiner som omfattar all personal inom socialtjänsten för hur de ska agera vid indikationer på att en kvinna är utsatt för våld.
• Mindre än 40 procent av kommunerna uppger att de använder standardiserade bedömningsmetoder.
• 85 procent av kommunerna har information på sin webbplats om den hjälp de erbjuder våldsutsatta kvinnor, däremot har bara en av tio översatt informationen till vanligt förekommande språk i kommunen.
• Nästan alla kommuner uppger att de kan erbjuda ett skyddat boende för våldsutsatta kvinnor. Däremot kan omkring hälften av kommunerna inte erbjuda skyddat boende för kvinnor som har ett aktivt missbruk.
• Nästan 90 procent av kommunerna kan erbjuda individuella krissamtal för barn som bevittnat våld och sex av tio kan erbjuda gruppverksamhet för dessa barn. Insatserna ska innehålla både bearbetande- och kunskapsmoment.

Av Socialstyrelsens rapport kan vidare utläsas att färre än 30 procent av landets kommuner systematiskt följer upp sina insatser för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Blekinge, Gävleborgs, Kronobergs och Norrbottens län är de områden i Sverige där socialtjänstens insatser till våldutsatta kvinnor följs upp i lägst utsträckning. Medan Södermanland, Stockholm och Östergötlands län har högst grad av uppföljning.

Malmö, långt ifrån bäst i klassen
Anmärkningsvärt är att Malmö kommun inte uppnår bättre resultat med tanke på kommuns Koncept Karin som regeringen bestämt ska användas som nationell mönstermodell för hur man ska stötta och hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn i Sverige.

Dessutom har Malmö kommun endast information på svenska på sin hemsida trots att ca 30 procent av kommunens innevånare har ett annat modersmål än svenska. Vidare använder heller inte kommunen en standardiserad bedömningsmodell, t.ex. SARA, för att stötta våldsutsatta.

Det positiva Socialstyrelsen anser sig funnit är ”att de flesta kommuner och stadsdelar kan erbjuda individuella krissamtal till barn som bevittnat våld.” Men menar att fler kommuner kan ”behöva ta fram överenskommelser om samverkan med andra aktörer och följa upp resultaten av insatserna på gruppnivå.”

Låta tusen blommor blomma, eller inte?
Resultaten från Socialstyrelsens granskning av kommunernas brottsofferarbete visar på en splittrad verksamhet av minst sagt skiftande kvalité. Det väcker frågor om arbetet med stöd till brottsdrabbade enbart ska vila på kommunernas självbestämmande. Ska det vara tusen blommor som blommar eller ska arbetet bedrivas utifrån beprövade erfarenheter och aktuell forskning? Kanske kan Socialstyrelsens öppna jämförelser fungera som en morot för de kommuner som ser dessa frågor som viktiga.

Det nuvarande systemet är rättsosäkert och innebär ett geografiskt lotteri där det ytterst är slumpen som styr om en våldsutsatt kvinna får hjälp och stöd i den kommun där hon vistas. Är det inte dags att kräva att vissa mål eller indikatorer ska uppfyllas för att kommunerna ska anses ta sitt ansvar för brottsoffer?

Ett viktigt led i att professionalisera arbetet med dessa frågor är att samtliga kommuner använder samma standardiserade bedömningsmodeller för genomförandet av så kallade hot- och riskbedömningar. Tyvärr väcker den modell kallad FREDA som Socialstyrelsen självt tagit fram för dylika bedömningar, många frågor.

Kommunernas splittrade och osäkra arbete visar hur lite man förstår av problematiken kring brott i nära relation och hur lågprioriterat detta arbete är i många kommuner. Många kommuner verkar inte ha förstått vilket personligt lidande eller vilka samhällskostnader detta brott utgör.

Samtidigt finns kommuner som verkligen försöker att utveckla sitt arbete med dessa viktiga frågor. En sådan kommun är Huddinge i södra Stockholm som låtit genomföra en genomlysning av hur man tar sitt ansvar för att säkerställa att de som drabbas av brott i kommunen för hjälp och stöd (se mer information här: http://tryggaresverige.org/brottsoffer-i-fokus-en-genomlysning-av-stod-till-brottsoffer-i-huddinge-kommun).