Nytt beslut risker att försämra polisens brottsofferarbete

Idag (12/12 -14) kom beskedet att Polisens nya utvecklingsavdelning får sju regionala utvecklingscentrum. Av beslutet framgår bl.a. att "Brottsofferfrågorna" framöver kommer hanteras av utvecklingscentrum Nord. Detta är naturligt då Brottsoffermyndigheten sedan många år är placerad i Umeå.

Vad som däremot är mycket förvånande är att frågor som rör människohandel och hedersbrott kommer hanteras av utvecklingscentrum Mitt, medan frågor som handlar om brott i nära relationer kommer skötas av utvecklingscentrum Väst, dvs. cirka 100 mil från Umeå.

Den fråga som uppkommer är vad Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten egentligen avser med "Brottsoffer". Är det månne äldre damer med rullatorer utsatta för våld i offentlig miljö, dvs. schablonbilden av "brottsoffer"? För vad är människohandel, brott i nära relationer respektive hedersbrott, om inte just brottsoffer?

En viktig utgångspunkt för arbetet med att utveckla hjälp, stöd och skydd till brottsoffer är att en stor del av de reaktioner, behov och problem som individer ställs inför efter att ha utsatts för brott är generella. Det finns alltså mer som förenar än som skiljer olika offergrupper åt. Motsvarande argument gäller ofta för det rent polisiära agerandet vid olika typer av brott.

För att flytta fram positionerna inom brottsofferområdet är det därför viktigt att Polisen har en helhetssyn och håller ihop frågorna, vilket traditionellt sett inte varit fallet. Ofta har det inom en och samma polismyndighet funnits olika (duktiga) specialister inom brottsofferområdet. Inte sällan har en person ansvarat för brott i nära relation, en annan för människohandel, en tredje för övergrepp mot barn etc. Denna nischhantering har bidragit till att brottsofferfrågorna aldrig fått den status och genomslag som de borde inom Polisen.

Vår förhoppning var därför att frågorna skulle hållas ihop bättre i den nya centraliserade polisorganisationen. Istället har alltså Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten nu fattat beslut om att sprida utvecklingsansvaret till de olika regionerna, vilket riskerar att ytterligare försvåra möjligheten för Polisen att leva upp till de krav som statsmakterna numera ställer inom brottsofferområdet. Detta är olyckligt.

Redan i vårt remissvar på Polisorganisationskommitténs förslag (SOU 2012:13) i juli 2012 beskrev vi de risker som finns med att flytta ut den polisiära metodutvecklingen i landet (se s. 13 ff).