Vilja med förhinder - om polisens riskbedömningar och kvinnoregister

I dagarna presenterade Rikspolisstyrelsen den femte och avslutande rapporten inom projektet ”Riskanalys i polisverksamhet” (RPS, 2014:7). Resultatet, som det framställs i den mediala debatten, visar att de riskbedömningar som polisen gör för att skydda våldsutsatta kvinnor inte fungerar. Olyckligtvis publicerades denna rapport samtidigt som avslöjandet om att Polismyndigheten i Stockholms län under en längre tidsperiod fört uppgifter om våldsutsatta kvinnor i ett så kallat hemligt kvinnoregister.

Hur de faktiska omständigheterna kring detta register ser ut lär diskuteras vidare och mer ingående. Att det handlar om system som saknar giltiga tillstånd, som undgått nödvändig gallring och där känslig information bevisligen kommit till allmänhetens kännedom är givetvis allvarligt och måste utredas. Att registret dessutom tycks innehålla svepande bedömningar och personliga åsikter rörande de drabbade och deras anhöriga gör att det mediala intresset tar fart och kritiska röster höjs. Detta med all rätt! Självfallet ska värderingar och attityder av kränkande karaktär elimineras och aldrig påverka polisens arbetsinsatser.

Men dokumentationen, så som det presenterats i media, tycks samtidigt inte utgöra ett eget, fristående register utan är en del i polisens arbete med strukturerade hot- och riskbedömningar. Sådana bedömningar (exempelvis SARA:SV som används vid brott i nära relationer) syftar till att på ett systematiskt och strukturerat sätt sammanställa information om bland annat gärningspersonens aktuella och tidigare brottslighet, identifiera risker för upprepad utsatthet för brott, men även bedöma behovet av skyddsinsatser för den drabbade. Frågorna i bedöm­ningarna handlar därför inte enbart om gärningspersonens före­havanden utan beskriver även den brottsdrabbades unika situation.

Således är det nödvändigt och till och med livsavgörande att identifiera (och även dokumentera) den drabbades så kallade sårbarhet för att utifrån hans eller hennes förutsättningar och behov anpassa och skräddarsy olika hjälp-, stöd- och skyddsinsatser. Det kan exempelvis handla om den drabbades inställning och agerande, personliga svårigheter etc. Det främsta problemet med det så kallade kvinnoregistret torde därmed inte vara det faktum att uppgifter av denna karaktär förekommer, utan snarare hur de formuleras, dokumenteras, förvaltas och hanteras såväl internt som i samverkan med andra utomstående aktörer.

Situationen kompliceras ytterligare av att slutsatserna från Rikspolisstyrelsen rapport Riskanalys i polisverksamhet (RPS, 2014:7) koncentrerats till den till synes enkla och lättsmälta konklusionen att de riskbedömningar som polisen gör för att skydda våldsutsatta kvinnor inte fungerar.

Det ligger därmed nära till hands att döma ut polisens riskbedömningsmetoder som såväl oetiska som otillräckliga. Den aspekt som däremot inte får samma utrymme i diskussionen är att det inte i första hand är riskbedömningsinstrumenten som brister. Problemet är snarare att polisen inte kan använda dem på rätt sätt. I rapporten konstateras exempelvis att arbetet med strukturerade hot- och riskbedömningar inte implementerats inom polisen, att arbetet inte prioriteras och att nödvändig kompetens saknas hos de som ska arbeta med verktygen.

Trots att polisen vid det här laget haft många år på sig att förankra arbetet med brott i nära relationer i allmänhet och strukturerade hot- och riskbedömningar i synnerhet präglas således verksamheten fortfarande av stora och grundläggande brister. Arbetet fungerar på slumpnivå och nödvändig kompetens saknas.

Faktum är dock att Rikspolisstyrelsen i en nyligen presenterad tillsynsrapport hävdar att samtliga polismyndigheter har en relativt väl fungerande struktur för arbetet med riskbedömningar och att dessa genomförs i mycket stor omfattning (RPS 2014:9). Rikspolisstyrelsen har alltså på kort tid publicerat två rapporter med till synes helt olika slutsatser.

Den pågående debatten om polisens arbete med hot- och riskbedömningar måste nyanseras för att den inte ska bli nådastöten för det arbete som trots allt pågår. Det handlar inte om bristfälliga instrument, utan om en organisation som saknar förmåga att använda verktygen på rätt sätt (se Tryggare Sveriges tidigare rapporter). En uppmaning till den tillträdande rikspolischefen Dan Eliasson är därför att omgående påbörja ett arbete för att klara ut vilken förmåga som krävs i form av kunskap, kompetens, organisation, resurser etc. inom polisen för att bedriva ett professionellt och strukturerat arbete med frågor som rör brott i nära relationer. Detta är för övrigt något som borde ha utretts i betänkandet Våld i nära relationer – en folkhälsofråga (SOU 2014:49), som presenterades av regeringens samordnare mot brott i nära relationer Carin Götblad.

Inom ramen för detta måste därefter varje polisregion säkerställa att det finns fram­tagna processer för hur arbetet med hot- och riskbedömningar ska bedrivs i praktiken (från anmälan till färdig analys), att det finns utvecklade system som möjliggör ett effektivt arbete inom området (inklusive nödvändiga ”register”) samt en adekvat organisation som har mandat, kompetens och förutsättningar att genomföra hot- och riskbe­döm­ningar i den omfattning och på det sätt som myndigheten har beslutat. Slutligen krävs att chefer på olika nivåer mer kraftfullt och tydligt går i spetsen för förändringar av värderingar och attityder inom detta område. I praktiken handlar det ofta om att cheferna måste se till att strategier, handlingsplaner och andra stödjande och brottsförebyggande dokument verkligen omsätts i praktisk tillämpning.

Kasta därför inte ut barnet med badvattnet utan ta ansvar och klara ut en gång för alla hur arbetet med brott i nära relationer ska bedrivas i praktiken!