Jihadismens framväxt - en historia om naivitet

Ska vi lära oss leva med jihadistiskt våld eller ska vi utrota jihadisterna? Den frågan ställer terrorforskaren Hans Brun under Stiftelsen Tryggare Sveriges debattkväll om terrorbrott, på dagen 16 år efter ett av de mest uppmärksammade terrorbrotten i modern tid då terrorister attackerade bl.a. World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i Virginia, med tusentals döda som konsekvens.

Terrorforskaren Hans Brun ger ett inledande anförande vid debattkvällen den 11 september. Han inleder med att citera en före detta lärare till honom, som lyft vikten av att förståelsen för den globala situationen måste ses ur dess historiska bakgrund och kontext. Därefter ger Brun deltagarna vid debattkvällen en återblick, från början av 1990-talet till nutid.

I den första delen av återblicken redogör Hans Brun för uppkomsten av al-Qaidas krig mot västvärlden. Han berättar att Usama bin Ladins pappa varit byggherre i kungahuset i Saudi Arabien. Det gav bin Ladin tillgång till kungahuset och han erbjöd landet att med sina tiotusentals tränade jihadister motarbeta Saddam Hussein. Erbjudandet togs inte emot, med argumentet att USA istället skulle släppas in i landet och därigenom nå Hussein. Brun menar att detta var något som bin Ladin betraktade som landsförräderi, och att det var så hans krig mot västvärlden tog form.

Hans Brun berättar därefter om hur få det var som uppmärksammade bin Ladin och al-Qaida innan 9/11, trots att de var aktiva även då. En person blev dock närmast besatt av att besegra bin Ladin – nämligen Bill Clinton, dåvarande president i USA. Clinton lät genomföra attacker mot al-Qaida men blev överlistad och istället för att försvaga al-Qaidas position stärktes den. Talibanerna hade dessförinnan haft ett ökat missnöje med al-Qaida, men genom Clintons handlingar stärktes istället gruppernas band.

Så inträffade 9/11. Hans Brun beskriver hur Bushadministrationen inte trodde att det var möjligt att en, i jämförelse med en stat, relativt liten grupp kunnat genomföra ett så välplanerat brott. Deras linje var istället att detta genomförts av Irak, med Saddam Hussein i spetsen. USAs trupper förflyttades till Irak, vilket lämnade Afghanistan helt öppet och obevakat. Bushadministrationen gav därmed terrorgrupper som al-Qaida utrymme att ytterligare stärka sina positioner. Brun sammanfattar dessa strategiska misstag genom konstaterandet att amerikanarna vann kriget men förlorade freden.

Därefter fortsätter Brun med att skildra en splittring inom den jihadistiska rörelsen, där en grupp inom al-Qaida började publicera avrättningar av civila på internet. Brun berättar om detta som dels en ny revolutionerande propagandametod och dels hur al-Qaida motsatte sig dessa avrättningar eftersom de tidigt förstod att de behövde ha ett stöd hos den civila befolkningen. Splittringen blev så stor att denna grupp inom al-Qaida gick sin egen väg. IS såg därmed sin begynnelse, och dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten har alltså fortsatt.

Hans Brun diskuterar sedan hur västvärlden bör agera för att på bästa sätt minimera skada från IS. Han avrundar till att IS genomfört ett tjugotal attacker i västvärlden, som tillsammans mördat fyrahundra personer, sedan 2014. Han menar att detta är en oerhört liten siffra med tanke på IS resurser och egentliga kapacitet. Han argumenterar därför för att dessa brott inte bör ges alltför mycket uppmärksamhet, eftersom det just är uppmärksamhet som terrorgrupper strävar efter. Bruns samlade bild av västvärldens hantering av IS är generellt positiv. Han varnar dock för tre skeenden som riskerar att förändra världsläget.

Det handlar för det första om ifall jihadister lyckas öka sitt operativa tempo vilket därmed sätter högre press på politiker. Enligt Brun har jihadister nyligen propagerat för vikten av att just initiera fler attacker. För det andra handlar det om politiker som överreagerar och fattar förhastade och felaktiga beslut, vilket ger jihadisters propagandaapparat argument för västvärldens påstådda krig mot islam. Brun menar att det är viktigt att istället ta vara på det som jihadister avskyr med västvärlden, nämligen det öppna och toleranta samhället. För det tredje handlar det om högerextremister som triggas och gör repressalieattacker, vilket skulle starta en oändlig hämndcirkel. Brun menar att så länge dessa tre skeenden inte inträffar kan inte västvärlden skadas på strategisk nivå.

Brun avslutar sitt anförande med den för många provocerande frågan om vi kanske inte bara ska lära oss att leva med att det finns denna typ av brottslighet och motarbeta den på samma nivå som med annat brottsförebyggande arbete. Brun menar att oavsett vilket underläge jihadister kan hamna i så har de redan visat att de har förmåga och vilja att överleva och planera för mycket lång tid framåt.

Därefter öppnas debattkvällen upp för övriga deltagare. En deltagare på debattkvällen hänvisar då till Stiftelsen Tryggare Sveriges kartläggning av kommuners arbete mot våldsbejakande extremism, och mer specifikt resultatet som visar att många kommuner inte tycker sig ha ett större problem med jihadismen, utan snarare högerextremism. Deltagaren menar att det blir problematiskt när samhället i övrigt ofta lyfter upp jihadismen som ett stort problem i Sverige, och att det är svårt för kommuner att veta hur arbetet ska prioriteras. Hans Brun svarar att kommuner bör utgå från lokala problembilder, medan SÄPO arbetar på nationell nivå. Magnus Lindgren, generalsekreterare på Stiftelsen Tryggare Sverige, lyfter att stiftelsens kartläggning av kommuners arbete mot våldsbejakande extremism visar på ett arbete som går åt rätt håll. Fortfarande saknar dock många kommuner kartläggningar av den lokala problembilden. En annan deltagare tar upp det problematiska med att kommuner inte har några verktyg för att arbeta med dessa frågor, bland annat eftersom sekretessen sätter hinder för ett effektivt arbete.

Under debattkvällen förekommer även en diskussion kring att de personer som arbetar med dessa frågor bör ha insikt i problematiken. Hans Brun argumenterar för att svenskar är naiva, som underskattar hur starka de extremistiska krafterna är. Han exemplifierar med att högerextremister blir tränade i Ryssland, och att stöd och sympati för jihadismen som ideologi är betydligt mer utbrett än vad många tror. Antalet illegala vapen i Sverige är även stort, och det är fullt möjligt att köpa en handgranat i Sverige för 300-1500 kronor/styck beroende på var i landet man befinner sig. Bruns brottsförebyggande förslag är därför dels obligatorisk häktning i samband med vapenbrott, och dels att de vapen som flödar på Balkan köps upp av en legitim aktör. Genom dessa två förslag minskar risken att de hamnar i fel händer och förhoppningsvis att de illegala vapen som finns på gatorna i Sverige minskar.

Bli medlem i Viktimologiskt Nätverk för att ta del av ytterligare debattkvällar. Läs mer här.