Polisens affischkampanj - en symbolhandling utan påverkan

Om du tror att du är ful, äcklig och dum i huvudet, så kom till oss! Det är polisens budskap till personer som utsatts för brott i nära relation. Under de senaste veckorna har polisen haft en affischkampanj om brott i nära relationer i dagstidningar och på reklampelare. Kampanjen följer samma mönster som under i princip hela 1990-talet och innehåller ungefär följande ingredienser:

• Någon slags affischkampanj där man signalerar till misshandlade kvinnor att nu kommer polisen att ta dessa brott på allvar.
• Olika "projekt" med fokus på att förbättra polisens utredningsåtgärder vid brott i nära relationer.
• Olika "utbildningssatsningar" för att öka personalens kunskap inom området.
• Framtagande av olika åtgärdskalendrar och lathundar i benficksstorlek med information om vad poliser ska göra vid denna typ av brott.
• Vid särskilt ambitiösa satsningar har man också utarbetat en särskild "handbok" där relevanta regler och riktlinjer inom området finns samlade.

Tanken bakom de olika åtgärderna är förstås god och uppsåtet vällovligt, för vem kan väl vara mot lite mer utbildning, godhjärtade affischkampanjer och smidiga åtgärdskalendrar etc. Problemet är bara att cirka 20 års erfarenheter och en hel del forskning visar att det inte är rätt väg att gå om man vill minska brottsligheten och säkerställa att de som drabbas får adekvat hjälp, stöd och skydd.

Tillfälliga kampanjer istället för ett strategiskt arbete
En klassisk strategi för att hantera "nya" arbetsuppgifter och prioriteringar i redan arbetstyngda organisationer är att starta projekt, genomföra tillfälliga kampanjer och att bedriva punktvisa utbildningsinsatser. Alltså, istället för att bedriva ett strategiskt arbete i syfte att få till stånd ett bestående förändrat arbetssätt väljer man den enkla vägen och satsar på kortsiktiga, men till synes handlingskraftiga, åtgärder. En nackdel med ett sådant arbetssätt är dock ofta att allt återgår till det normala och att alla gör som de alltid har gjort då projektet och kampanjerna är slut; man orkar eller vågar inte försöka införliva aktiviteterna i den ordinarie verksamheten. I vissa stycken kan projekten, kampanjerna och utbildningsinsatserna således ses som ett alibi för att inte behöva förändra sitt sätt att arbeta.

Tanken som ligger bakom framtagandet av åtgärdskalendrar i benficksstorlek är säkert också bra. Problemet här är dock att det sällan finns förutsättningar att ta upp och följa en sådan checklista i den kaotiska situation som många gånger råder i bostaden där en kvinna utsatts för våld av sin man. På samma sätt fyller handböcker en viktig funktion, dessvärre har de en tendens att hamna i bokhyllan på tjänsterummet och samla damm.

Risk att uppmärksamheten blir till retorik utan reellt innehåll
Det är få områden som är så genomsyrade av politiska ställningstaganden, samt lider sådana under- och överdrifter beroende på olika intressenters mål som just detta område. Genom åren har misshandlade kvinnor och andra grupper av brottsdrabbade använts som spelbrickor av politiska partier för att få argument för hårdare tag mot gärningsmän, av professionella grupper för att få mer jobb och av fackföreningar för att förbättra villkoren för de egna medlemmarna etc.

Trots att regeringen i det uppdrag som ligger till grund för Rikspolisstyrelsens arbete med brott i nära relationer säger att avsikten med insatserna är att förbättra polisens förmåga att arbeta utifrån ett "brottsofferperspektiv" finns det alltså en fara med att uppmärksamheten blir till retorik utan reellt innehåll.

Brottsdrabbade har fått ett stort symboliskt värde i rättssystemet och i den kriminalpolitiska debatten. Detta leder inte nödvändigtvis till att förhållandena för dem som drabbas av brott förbättras. Det kan tvärtom leda till ytterligare frustration hos de drabbade, då det i konkreta situationer visar sig finnas ett glapp mellan vad samhället, i detta fall i form av polisen, säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör. Dessutom kan det medföra att tilliten till samhället försvagas eftersom de drabbade upplever att de inte får den hjälp och det stöd som de har hört talas om så mycket.

Tidigare erfarenheter
Under de gångna 20 åren har brott i nära relationer varit ett ämne med hög prioritet på den politiska agendan. Detta har bland annat inneburit att Rikspolisstyrelsen upprepade gånger inspekterat hur polismyndigheterna handlägger "brottsofferfrågor" och bedriver utredningsverksamheten. Rikspolisstyrelsen har också inventerat vilka särskilda insatser som görs när det gäller frågor om våld mot kvinnor.

Utöver Rikspolisstyrelsens eget arbete har bland annat Brottsförebyggande rådet, Riksåklagaren, Riksrevisionsverket och Justitieombudsmannen i ett 20-tal rapporter beskrivit och diskuterat problem och tillkortakommanden i polisens utredningsverksamhet i allmänhet och arbetet med brott i nära relationer i synnerhet. Till detta kommer kunskap från de senaste decenniernas forskning inom området.

Sammantaget visar resultaten från dessa studier att det finns några vanligt återkommande brister (se t.ex. Brå 2008:25). I korta drag handlar det om följande:

• Bristande ledning och styrning.
• Bristande rutiner och riktlinjer.
• Bristande samverkan och samordning.
• Bristande uppföljning och utvärdering av fattade beslut.

Dessutom framkommer att arbetet ofta bedrivs i projektform och vilar på eldsjälar samt att det finns kulturskillnader inom och mellan polismyndigheter när det gäller hanteringen av dessa ärenden.

Sammanfattningsvis talar detta för att faktorer som ledning, styrning, rutiner, riktlinjer och kultur påverkar i vilken utsträckning polisen systematiskt vidtar de strategiska utredningsåtgärder som är möjliga i dessa ärenden, till exempel om de vittnen som finns förhörs samt om de drabbades skador dokumenteras fullt ut. Dessa faktorer påverkar också i vilken utsträckning dels polismyndigheten genomför strukturerade hot- och riskbedömningar, dels den drabbade får sina rättigheter tillgodosedda.

Framgångsfaktorer
Enligt min mening vet vi idag utifrån forskning och beprövade erfarenheter egentligen precis vad som behöver göras för att, en gång för alla, förbättra polisens arbete när det gäller brott i nära relationer:

• Ta "hotbrotten" på mycket större allvar än vad som varit fallet genom åren. När polisen får kännedom om denna typ av brott får den drabbade i princip inte lämna platsen innan polisen försäkrat sig om att vederbörande inte hotas igen. Vid behov måste polisstationer upplåtas för hotade personer i akuta situationer.
• Bygg upp en utredningsverksamhet som fungerar dygnet runt i hela Sverige där det säkerställs att polisen dels utreder dessa brott på ett professionellt sätt (specialister som tar över redan på plats i bostaden, den så kallade "Kojak-modellen), dels genomför strukturerade hot- och riskbedömningar.
• Utställ garantier för att det vid denna typ av brott omgående tas beslut om att inleda förundersökning och att brotten blir färdigutredda senast inom 3 veckor, om det är operativt möjligt ("fördröjd rättvisa är förnekad rättvisa").
• Garantera att samtliga personer som anmäler att de utsatts för brott i nära relationer i princip omgående får ett målsägandebiträde (dessutom bör alla målsägandebiträden på sikt vara advokater). Observera att det är den brottsdrabbades behov och situation som ska vara styrande och inte rättsväsendets väl och ve.
• Säkerställ att de drabbade redan från anmälningstillfället får konkret information om möjligheter till hjälp, stöd och skydd samt vart man kan vända sig vid missnöje med polisens bemötande och/eller ärendets hantering. Alltså, snarare än att ännu en gång utbilda om vikten av att arbeta aktivt med dessa brott, upplys de drabbade om deras rättigheter. Istället för att ge enskilda poliser i yttre tjänst ytterligare ett åtgärdskort att stoppa i benfickan, ge de brottsdrabbade checklistor så att de själva och med hjälp av sina målsägandebiträden kan säkerställa att de får sina grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda.
• Polisens förtroendekapital kommer att påverkas negativt om denna satsning inte får det genomslag som regeringen förutsätter. Ge därför de lokala polisstyrelserna ett tydligt ansvar för att ovanstående åtaganden genomförs. Det är väl just poängen med att ha folkvalda styrelser för viktiga statliga verksamheter. Folkvalda politiker har redan idag erfarenheter av andra viktiga områden där man måste ställa ut "garantier" för att befolkningen ska sätta tilltro till offentliga verksamheter; olika slags "vårdgarantier", krav på kvalitetsmätningar och olika garantier i skola, vård och omsorg gör att politikerna i polisstyrelserna inte borde vara främmande för att vara med och ställa ut garantier också inom brottsutredningsområdet.
• Säkerställ att Rikspolisstyrelsen löpande inspekterar och till sin styrelse avrapporterar hur de enskilda polismyndigheternas arbete förbättras när det gäller brott i nära relationer. Det är riksdagsmännen som måste säga ifrån om de prioriteringar som gjorts av regering och Riksdag inte blir verkställda. Riksdagsmännen i styrelsen är de garanter som finns för att också Riksdagen som helhet (och resten av det politiska systemet) fortlöpande kan känna stort förtroende för den verksamhet som polisen bedriver.

Först när dessa åtgärder är genomförda och säkerställda är det på sin plats att bedriva affischkampanjer där man uppmanar personer som drabbas av brott i nära relationer att anmäla brotten, annars blir risken uppenbar att vi "säljer skinnet innan björnen är skjuten"!

Affischkampanjer, projekt, handböcker etc. fyller nog en viktig funktion, förutsatt att de kommer in i ett större sammanhang. Inte sällan fattas dock två viktiga ingredienser för att förändra polisens dagliga arbete; nämligen mod och vilja. Jag kan inte bedöma om rikspolischef Bengt Svensson och Rikspolisstyrelsen har modet och viljan att bryta polisens reaktiva verksamhet och försöka få genomslag för ett ökat fokus på det brottsförebyggande uppdraget, men jag hoppas att så är fallet.

Magnus Lindgren

Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige