Polisen måste ta hot på allvar - om knivmordet i Huskvarna

I måndags knivmördades en 31-årig kvinna i Huskvarna. Dagen innan hade hon polisanmält sin före detta man för olaga hot, utan att detta föranledde någon åtgärd från polisens eller åklagarens sida.

Först och främst beklagar vi djupt det inträffade. Det är en oerhörd tragedi för kvinnans anhöriga, vänner och arbetskamrater. Det är emellertid även en tragedi för hela samhället att denna typ av händelser inträffar gång på gång, utan att det egentligen får några konsekvenser för hur polisens och åklagarnas arbete bedrivs i praktiken.

Vi är kritiska till hur denna typ av brott generellt sett hanteras av polis och åklagare i Sverige. Ett av de krav som vi driver för att förbättra situationen för brottsdrabbade är att polisen prioriterar hotbrotten i sitt brottsförebyggande arbete. 

Under många år har rådet till kvinnor som anmält att de utsatts för hot varit att de ska återkomma då något konkret har hänt. En sådan hantering är inte professionell. En självklar utgångspunkt måste vara att varje anmält hot resulterar i en strukturerad hot- och riskbedömning, särskilt då hotet kommer från en person som den drabbade har eller har haft en nära relation till. Med denna bedömning som grund finns det bättre förutsättningar för att sätta in rätt åtgärder och säkerställa att den drabbade får det stöd och skydd som behövs.

En färsk kartläggning från Stiftelsen Tryggare Sverige visar emellertid att endast tre av 21 polismyndigheter har upparbetade rutiner som säkerställer att strukturerade hot- och riskbedömningar genomförs vid anmälningar som rör våld mot kvinnor. Utmärkande för dessa tre myndigheter är bland annat att arbetet bedrivs i enlighet med framtagna tjänsteföreskrifter och att verksamheten har ett helhetsperspektiv. Dessutom har berörd personal genomgått adekvat utbildning. 

Motsvarande rutiner saknas dock vid majoriteten av landets polismyndigheter (däribland den nu aktuella polismyndigheten), där arbetet i stället bedrivs i projektform och bygger på eldsjälar. Framtagna tjänsteföreskrifter följs inte och de omfattande utbildningsinsatser som gjorts har inte resulterat i några större praktiska förändringar.

Många gånger överlåts beslut om lämpliga skyddsåtgärder och andra insatser för våldsdrabbade till den enskilde tjänstemannen (polis eller åklagare). Denna brist på struktur lämnar utrymme för godtycke och innebär att det ytterst är slumpen som styr vilket stöd och skydd en person som utsatts för hot får. 

Enligt vår mening finns i dag kunskap, utifrån forskning och kvinnojourernas erfarenheter, för att förbättra polisens arbete när det gäller brott i nära relationer:

• Ta ”hotbrotten” på mycket större allvar än vad som varit fallet hittills.
• Bygg upp en utredningsverksamhet som fungerar dygnet runt i hela Sverige, med poliser som utreder dessa brott på ett professionellt sätt och genomför strukturerade hot- och riskbedömningar.
• Utställ garantier för att det vid denna typ av brott omgående tas beslut om att inleda förundersökning och att brotten blir färdigutredda senast inom tre veckor.
• Garantera att samtliga som anmäler att de utsatts för brott i nära relationer omgående får ett målsägandebiträde. Den brottsdrabbades behov och situation ska sättas i första rummet.
• Säkerställ att de drabbade redan vid anmälningstillfället får konkret information om möjligheter till stöd och skydd samt vart man kan vända sig när man är missnöjd med polisens bemötande och/eller ärendets hantering.
• Ge de lokala polisstyrelserna ett tydligt ansvar för att ovanstående åtaganden genomförs. Det är förtroendet för polisen som står på spel.
• Säkerställ att Rikspolisstyrelsen löpande inspekterar och avrapporterar hur de enskilda polismyndigheternas arbete förbättras när det gäller brott i nära relationer. Riksdag och regering måste bevaka att fastslagna prioriteringar verkställs.

Avslutningsvis noterar vi att detta brutala mord endast översiktligt har rapporterats i medierna. Är vi på väg mot en nationell och politisk normalisering, där ett nytt kvinnomord tillhör vardagen? Även när det som i detta fall är ett tydligt bevis på samhällets misslyckande med att förhindra våld mot kvinnor. 

Frågan som kvarstår är: Vem bryr sig?

MAGNUS LINDGREN
Stiftelsen Tryggare Sverige

ANGELA BEAUSANG
Roks, riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige