Blåbär, sportfånar och stammisar

Nu har jag varit spinninginstruktör i över 14 år och sett tusentals kunder komma och gå genom åren. En sak som man har lärt sig under alla år är att kunna läsa av en kund så fort han/hon kommer in genom dörren. Alla är såklart olika på sitt sätt, men det går att dela in folk i olika fack. När klassen startar så har jag medvetet eller omedvetet delat in alla, det är lätt och går fort.

Blåbär, unga tjejerna:

Den här gruppen är lätt att ha koll på. De kommer nästan alltid två och två, aldrig tre. Sätter sig alltid längst bak, om det är fullt där, flyttar dom motvilligt fram ett steg. Om dom inte hittar ett par cyklar intill varandra blir det panik. Den här gruppen frågar alltid om hjälp med inställningar och är noga med att allt ska se bra ut. Dom börjar klassen försiktigt och använder aldrig mer motstånd än nödvändigt. Blir det jobbigt tar dom bort motståndet och viftar med händerna framför ansiktet i hopp om att få lite svalka. När det är 10 minuter kvar tittar dom på varandra och ler ”Vi kommer klara det här” när klassen är över ger dom varandra high five. Dom glider ut ur salen utan ett ljud och så ser man aldrig dom mer. En sak till, dom har neonrosa eller neongula skor, alltid.

Blåbär, unga killarna:

Det här en rolig grupp. Dom är oftast otränade, fast dom tror att dom har bäst kondis på gymmet. Det här gänget sätter sig där det finns plats och frågar aldrig om hjälp, de spanar på sina grannar och försöker ställa in cykeln efter det. När klassen startar och instruktören talar om att det är dags att lägga på lite motstånd. Nu möts våra blickar och allt för mycket motstånd åker på, nu blir det tungt, men det är inget man vill visa, man kämpar och sliter och till slut går det inte längre, man ser sig om och när man tror att ingen ser vrider man av motståndet och hänger med huvudet. Så fort instruktören lägger på mer så ökar grabben tills det inte går mer och så börjar det om. Får inte ge sig, måste pressa mig, jag är ju i alla fall bättre än tanten framför, men så till slut går det upp för grabben att han är sämst i salen, han ger upp och för sista gången vrids motståndet av och när klassen är slut kommer han knappt av cykeln. När man frågar om det var jobbigt får man till svar att han var tvungen att hoppa över lunchen eller att han sprang en mara i lördags.

Sportfånen:

Den här gruppen kommer bara under den mörka årstiden. De glider in i salen och har inget emot att sitta längst fram. Alltid med cykelskor, hängselbyxor från 2XU och en cykeltröja med text på från den lokala cykelklubben, eller team kläder från någon tävling. På armen sitter en Polar och vattenflaskan kommer inte från Intersport utan är en gratis flaska som man får när man kör Vätternrundan. Klassen börjar och nu jävlar ska det jobbas, man kollar pulsen, vrider på mer motstånd och kollar pulsen igen, svetten rinner och en mindre sjö bildas. Ju tuffare det är ju roligare ser det ut att vara och på slutet nästan skriker man ut sin smärta och ångest så att både svett och mjölksyra sprutar. De nya längst bak tittar med skräck i blicken när benen går som trumpinnar. När klassen är slut kollar dom först pulsklockan och sedan kliver dom av på lätta ben. När man sedan går mot omklädningsrummet ser man sportfånen i gymmet med någon benmaskin som pressar ut de sista som finns i låren.

Stammisarna:

Är man instruktör så är det här den bästa gruppen. En och annan sportfåne kan också ingå i stammisgruppen. Det här gänget kommer ofta lite tidigare, de måste ju ha rätt cykel. Så fort de kommer in i salen går de fram till samma cykel de har haft de senaste åren, lägger en handduk över styret och går ut i gymmet. Om nu ”gud förlåte” cykeln skulle vara upptagen utbryter panik och blickar som kunde döda sveper genom salen. En stammis är ofta (inte alltid) en duktig cyklist, ställer in cykeln snabbt och har bra teknik. För en stammis är det sociala lika viktigt som själva klassen. Ofta sitter en stammis bredvid en annan stammis, dom har blivit vänner här i cykelsalen och inget kan rubba på det. Innan klassen pratas det livligt med både instruktören och andra stammisar, efter klassen lika så. Samtalen fortsätter i omklädningsrummet och i duschen. När en stammis lämnar cykelsalen får man alltid ett ”hej då, ses på torsdag, bra klass som vanligt”.

Ju fler stammisar ju roligare klass för instruktören. En och annan sportfåne är alltid trevligt. Men man ska ju komma ihåg att en stammis har också varit ett blåbär. Efter sommaren fylls salen med blåbär. En lite jobbig tid för alla stammisar som då måste vara ännu tidigare på gymmet för att vara säker på att få sin cykel. En nackdel med en stammis är att det är dom som gnäller. Oftast på cyklarna eller på salen, men aldrig på instruktören.

Har ni aldrig kört spinning har ni missat något, en full sal med stammisar, sportfånar, blåbär och en massa annat löst folk är det bästa som finns.