En härlig och smärtsam resa till Skåne

En kompis och jag har fått för oss att vi en gång om året ska cykla en längre sträcka, dels för att det är ett härligt sätt att se Sverige. Man cyklar genom samhällen man aldrig ens hört namnet på, man hittar härliga smultronställen som ger minnen för livet, men också samhällen som haft sina bästa år för länge sedan. Och dels för att det är otroligt bra träning. Vi startar alltid i Stockholm och de senaste åren har vi cyklat till Borås, Landskrona och denna gång gick färden till Malmö. En cykeltur på 66 mil och vi hade 2 1/2 dag på oss.

Så klockan 04:45 satte vi oss på våra cyklar, Håkan och jag. Det var en kall morgon 5,6 grader, men vi hade tur och fick en lätt vind i ryggen. Det första delmålet var Gnesta och på härliga vägar genom Sörmland gick det med god fart.

Då vi båda är intresserade av historia var ett stopp vid gravhögen i Laxne självklar. Men vi rullade snart vidare och passerade Gnesta där Håkan fick sitt morgonkaffe. Nästa mål var Nyköping och vägarna var fortfarande perfekta för cykling, med lite trafik och en något ökande vind i ryggen blev rullsnittet högre.

Snart var vi i Nyköping. Det var inte helt lätt att cykla igenom Nyköping så vi hamnade lite tokigt ett par gånger, men till slut kom vi igenom och vägarna var fortfarande fina att cykla på. Vi trampade vidare mot Jönåker och strax efter svängde vi av mot färjan som skulle ta oss över Bråviken. Det var en tråkig väg att cykla. Bara tät skog på sidorna och kuperat. Vi hade bara cyklat 10 mil men nu blev det lite jobbigt när alla småbackar sög i låren så det var skönt att komma fram till färjelägret. Här åt jag den vidrigaste korv med bröd jag ätit. Den hade kokat i typ 2 timmar, så man behövde inte tugga, det var bara att suga i sig.

På andra sidan gick färden genom Ö husby, över Göta Kanal och genom Söderköping. Här var planen att ta 310:an mot Linköping, men efter bara ett par meter insåg vi att vägen var tungt trafikerat och saknade vägren att cykla på så det var ett lätt beslut att välja en mindre väg. Så här i efterhand kanske vi skulle ha riskerat livet på 310:an i stället.

Nu trixade vi oss fram på små vägar som inte var lätta att hitta, ens med karta. Vi försökte med GPS men det var inte lättare, det blev en blå prick på ett vitt fält. Nu låg backarna tätt och dom sög musten ur både lår och vader. I ett försök att göra det hela lite roligare försökte jag prata med en stor flock kor som vi cyklade förbi. Det slutade med att hela flocken skenade i panik, ner för en brant slänt, det är bara att hoppas att ingen dog där, att råma är nog inte min grej. Nu kom också ett par skapliga regnskurar och det gjorde ju inte saken bättre. Till slut, efter mycket sorg och stort besvär kom vi fram till Åtvidaberg. På tomma magar hittade vi fram till ett hotell som tydligen skulle ha bra mat. Det visade sig att det var hotellet som gud glömde. Där inne hade tiden stått stilla i hundra år och nackhåret reste sig på mig när jag klev in, blöt, tröt och pissnödig. Men maten var faktiskt god, raggmunk och fläsk blev det. Vi fortsatte på kuperade småvägar ett par timmar till och klockan var övar 19:00 när vi rullade in i Vimmerby, efter nästan 30 mils cyklande. Efter en skaplig tacobuffé, 2 liter mjölk, en härlig dusch och nästan 2 minuter TV, somnade vi på hotellet.

Frukosten serverades sent och klockan var över 8 när vi stack från Vimmerby. Nu hade vi 20 mil att cykla innan kvällen och vi orkade inte ta småvägarna. Dom mindre vägarna är betydligt härligare att cykla på, med mycket att se efter vägen, men dom är svåra att hitta och ofta kuperade. Dom stora vägarna, ofta dom som har nummer under hundra går betydligt snabbare och man slipper ta fram kartan, men det är inte helt riskfritt och det finns inget att se. Vi tog väg 23. I början var det inga problem, lite trafik och en bred vägren att cykla på. Nu var det stora problemet baken, redan efter ett par km blev det problem att sitta. Det är alltid värst andra dagen men det är var ju löjligt. Nästan så att man grät när man tvingade sig själv att härda ut. Men vi blev kvar på 23:an i nästan 20 mil, ner till Hultsfred, Virserum, Åseda genom Växjö. Innan Växjö var 23:an som jävligast. Den blev till en 2-1 väg med 100 km/h som tillåten hastighet. Trafiken var livlig och tung och vägrenen var 2 dm med ett tjockt lager grus på sidan. Vi insåg båda att det här var inte bra, i en brant utförsbacke när farten var över 50 blev vi omkörda av en långtradare som var nära att blåsa oss båda av vägen. Vad hålan hette som vi åt lunch i har jag glömt, men det var köttfärslimpa som i brist på köttfärs hade fyllts ut med ärtor och potatis. När vi tillslut kom till Älmhult var klockan 19 och efter lite sökande och frågande kom vi fram till vårt hotell som låg vackert vid sjön Möckeln. Ett av de bästa rum jag bott i med egen uteplats vid vattnet. På kvällen åt vi en mycket got hamburgetallrik.

Utsikten från rummet.

Den 3:e dagen känns det alltid betydligt lättare än den 2:a. Baken hade fått vila och vi sa hej då till Älmhult och 23:an och tog nu de små vägarna igen. Så fort vi kom igenom Älmhult cyklade vi fel och fick vända. Det blev en brokig färd, allt för att undvika 23:an. Vi kom till Osby och insåg att det här skulle ta tid, två gånger fick vi cykla på grusväg i nästan 1 mil. Hästveda passerades och vi närmade oss Hässleholm. Plötsligt hade vi inget val och var ute på 23:an igen, den här sträckan var ganska bra så vi valde att fortsätta fram till Hässleholm där vi åt lunch på stadens sämsta korvmoj, men mjukglassen var skaplig. Vi fortsatte mot Sösdala och Höör. En liten bit efter Höör övergick 23:an till motorväg och vi tog nu åter småvägarna. Nu var det bara 5 mil kvar. Små skånska samhällen med underliga namn avlöste varandra och det var otroligt svart att hitta. Flera gånger hade vi ingen aning om var vi var och det regnade nu ordentligt, skurarna avlöste varandra och jag var nu ganska trött i kroppen och kände att jag började få nog av att cykla.

När vi tillslut kom fram till huset som vi hyrt hade vi cyklad 66 mil på 2 1/2 dag. Upplägget var att cykla 30 mil dag ett, 20 mil dag två och 15 mil dag tre. Den här resan har många minnen som jag kommer att ha med mig i många år. Att cykla genom Sverige är en härlig upplevelse som ger minnen för livet och något jag starkt kan rekommendera.