Öhö ... vem är det som har garantiansvaret egentligen?

Om man tittar lite grand på trenderna för garantiskador inom VVS-branschen kan man konstatera att garantitiderna på senare år förlängts från 6 månader till 36 eller 60 månader. Samtidigt har systemen blivit känsligare, med tunnare gods som är känsligare för korrosionsskador som leder till läckage. Godstjocklekar på 0,3 mm istället för tidigare 1 mm är inte ovanligt. Men många har fortfarande samma syrehalter i systemvätskan och samma korrosionsprocess i sina system som tidigare. Vi ser många system som fått läckageproblem till följd av korrosion redan vid 24 till 36 månader. Ofta är det då vi blir kontaktade, för vattnet droppar och då har problemen blivit så uppenbara att något måste göras. Det vi gör är att besiktiga systemen och avgasa syret för att stoppa korrosionen. Något som man i efterhand kan önska att vi gjort redan från början, direkt efter påfyllning av systemen.

Det är inte ovanligt med garantikonflikter mellan leverantörer, underleverantörer och kunder, ofta angående komponenter som inte innehåller något järn. Leverantören vill inte kännas vid ansvar när järnoxid (t.ex. magnetit) från järnrör eller andra komponenter har ansamlats i rörkrökar och förorsakat pittingskador med läckage på t.ex. takbafflar som följd.

Vem ska stå för det? Leverantören av järnkomponenter (rör, ventiler, pumpar), installatören, entreprenören, byggherren eller fastighetsbolaget? Eller VVS-konsulten som inte föreskrev syrefri systemvätska? Konflikter och dilemman kunde ha undvikits om man avgasat systemvätskan redan från början.

"Utan syre ingen korrosion"är ett mantra som vi försöker lära marknaden. Vatten innehåller lösta gaser, så är det. Med QTF-metoden tar vi bort gaserna, inklusive syret, och därmed möjligheten för systemen att korrodera.

"Mest uppenbara beviset på att vatten innehåller lösta gaser är att fiskar finns. Utan syre i vatten, inga fiskar."