Det goda måttet

Hur ser det goda måttet ut? Det är en fråga som all verksamhet som har till uppgift att bedöma kvalitet ställer sig. Om en forskningsfinansiär skulle lotta ut sina anslag, ge alla sina resurser till dem med de bästa populärvetenskapliga presentationerna eller endast ranka forskarna efter de senaste fem årens publiceringar, skulle tilltron till den professionella förmågan förmodligen minska drastiskt, även om man skulle spara en hel del omkostnader för anslagsfördelningen.

Det goda måttet är en balans av de goda måtten. En så komplex verksamhet som forskning – och ansökningar om att få medel till forskning – kan givetvis inte bedömas enbart med ett enda mått. Det krävs en högre grad av sofistikation. Formulering av forskningsidéer, kvantitativa mått på publiceringar och citeringar men inte minst kvalitativa bedömningar av den utförda forskningen, förmåga att driva ett projekt, mått på självständighet och originalitet, eventuella värderingar av omedelbar nytta. Allt detta sammantaget, och mer därtill, viktat av kloka och erfarna bedömare blir ett gott mått.

Vi vet emellertid att ett gott mått i teorin inte alltid blir det i praktiken. Det krävs en organisation som ständigt påminner om måtten/kriterierna och ser till att de tillämpas konsekvent. Det är en forskningsfinansiärs skyldighet att se till att så sker. I många diskussioner om måtten på forskningens kvalitet märker man en mer eller mindre tydlig oro för att egenintressen och särintressen spelar roll och styr på tvärs mot de kriterier som vi är överens om borgar för kvalitet. Inte minst därför har alla aktör ansvar för att sträva mot fair play.

I en tänkvärd bok How Professors Think. Inside the Curious World of Academic Judgement, publicerad för några år sedan, har Harvardprofessorn Michèle Lamont undersökt hur peer reviewprocesser fungerar i amerikanska sammanhang. Hon konstaterar att bedömningen sker på en given marknad med strikta akademiska regler och i hård konkurrens. Samtidigt uppvisar hennes undersökning inte oväntat att de inblandade aktörerna också drivs av personliga motiv och känslor i en social interaktion och kulturell kontext. Ett intressant och svårbedömt fenomen är hur personliga preferenser kan kläs i termer av kvalitet. Även om det finns anvisningar och instruktioner arbetar sakkunniga ofta isolerat och utvecklar egna metoder för sitt arbete.

Meritokratin – må bästa forskare vinna – är väl rotad i det akademiska systemet, men inslag av personliga preferenser, skoltillhörighet, hästhandel, strategiskt tänkande och pragmatiska förhandlingar måste hanteras – systematiskt. Reflektion över och nyskapande av våra sakförståndsprocesser är nödvändig, så att de erfarnas bedömningar kommer till bästa nytta.