Resurser för en ny kunskapspolitik

Det svenska högskolesystemet diskuteras ständigt. Nu senast presenterade Sverker Sörlin och Mats Benner på DN Debatt tio punkter för en ansvarsfull svensk kunskapspolitik. Vid läsningen av artikeln och dess rekommendationer finner man en återklang av betänkandet från Resursutredningen, som presenterades redan 2007 av Dan Brändström, Resurser för kvalitet (SOU 2007:81).

Vi har skriftligen ställt några frågor till Brändström om utredningen och dess bäring i nuläget. Professor Dan Brändström är ordförande för Linnéuniversitet och tidigare vd i Riksbankens Jubileumsfond.

År 2007 presenterade du som särskild utredare Resursutredningens betänkande Resurser för kvalitet (SOU 2007:81). Du tog där ett helhetsgrepp på statens finansiering av högre utbildning och forskning. Kan du sammanfatta vad som var de viktigaste förändringarna som du då föreslog?
Det förslag som presenterades av den av regeringen tillsatta utredningen (med arbetsnamnet RUT 2) i slutet av 2007 var en sammanhängande resurstilldelningsmodell för både utbildning och forskning. Utredningen drev linjen att varje lärosäte borde tilldelas ett anslag som bestod av resurser för såväl utbildning som forskning. För att ge lärosätena långsiktiga planeringsförutsättningar skulle anslagen beräknas för fyra år, men årligen beslutas av riksdagen. För att denna nya modell – som utgick ifrån akademins egna kriterier för vad som är god utbildning och forskning – skulle fungera, krävdes det ett inrättande av ett akademiskt kvalificerat, självständigt intermediärt organ (nämnd eller myndighet) för att ombesörja denna resurstilldelning.

En kvalitetsrelaterad resurstilldelning föreslogs bli införd för utbildning på grundnivå och avancerad nivå. Kvaliteten i utbildningen skulle stärkas genom att en resurs för forskningsanknytning inkluderades i ersättningen för helårsstudenter och detta skulle även stärka sambandet mellan forskning och utbildning. Vart fjärde år skulle en lärosätesutvärdering göras vilket, beroende på resultatet, ytterligare skulle kunna medför tilläggsbelopp i kvalitetsförbättrande syfte. Utredningen föreslog avskaffandet av det alltmer antikverande prislappssystemet för att anslå medel till grundutbildningen. Detta har en konserverande inverkan på hur resurserna till olika utbildningar fördelas från statsmakterna. Den nya modellen, som var mera inspirerad av den brittiska anslagsmodellen och av en mer dynamisk pedagogisk analys, kunde i grunden bidra till att höja kvaliteten inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga delarna av högskolesystemet, som härbärgerar det största antalet av högskolans studerande. Denna insats skulle även bidra till att motverka minskningen av den lärarledda undervisningen och underlätta för studerande utan studievana hemifrån.

Kvaliteten och aktiviteten i universitetens forskning skulle premieras genom att hälften av de befintliga anslagsmedlen till forskning konkurrensutsattes och fördelades utifrån kvalitets- och aktivitetsbaserade kriterier. Förslaget innebar att en modell med utvärderingar och indikatorer skulle införas. Den konkurrensutsatta delen av forskningsramen för varje universitet skulle fördelas efter kvalitetsutvärderingar av forskningen, efter mätningar av fältnormaliserade citeringar av internationell vetenskaplig produktion, av externa medel, av antal disputerade lärare och av antalet kvinnliga professorer. Eventuellt nya tillkommande anslagsmedel för forskning skulle fördelas utifrån samma kriterier.

Förändringarna i högskolesystemet skulle enligt utredningen främst drivas av de starka krafter som konkurrens i positiv bemärkelse kan skapa. Inslagen av konkurrens utifrån olika kvalitetskriterier vid fördelningen av anslagsmedel för forskning kan verka i denna riktning, liksom studenternas informerade val av utbildning. Samtidigt var utredningen mån om att betona att kvantifierad mätning av kvalitet inte alltid är möjlig eller ens önskvärd. Så därför bör ibland utvärderingar inom högskolesystemet ha karaktär av den gamla devisen ”granska för att främja”.

Utredningen tog sig även friheten att ibland skissera förslag som den såg som viktiga ”strävansmål” inom det svenska högskolesystemet. Sålunda ansåg vi att det efter en period av en stark drift att konsolidera lärosätena som ”klassiska universitet” vore det dags för staten att i konkret handling understryka profileringens och differentieringens stora värde. I detta syfte gjorde utredningen bedömningen att en strukturfond borde inrättas för att ge stöd till samarbete, profilering och koncentration i det svenska utbildnings- och forskningssystemet. En sådan skulle kunna bidra till att lärosätena stimulerades till att koncentrera på sina styrkeområden där de hade bästa förutsättningarna att bli internationellt framgångsrika, något som även skulle kunna främja både nationella och regionala tillväxtfaktorer.

Rut 2 ansåg även att regeringen borde formulera en ny strategi och ett nytt förhållningssätt till dem som vill bidra till att stärka universitetens och högskolornas forskning. Detta hade även kraftfullt förordats av EU i form av en rapport år 2005 Giving more for Research in Europe. Många av EU:s medlemsstater har inkluderat dessa rekommendationer genom att anta en eller flera av de 17 angivna rekommendationerna, såsom bland annat: att donationer och gåvor av individer, företag och stiftelser skall gynnas genom generösa skatteavdrag; att medlemsstaternas regeringar uppmanas att i tillägg till existerande anslag skapa ett system av ”matching funds” (jfr Storbritannien, Finland och Norge) för projekt stödda av privata källor; och att uppmuntra universiteten att skapa egna stiftelser i syfte att generera mera resurser för forskning.

Avslutningsvis var det utredningens ambition att underlätta statsmakternas ansträngningar att med hjälp av ekonomiskt oberoende universitet och högskolor skapa de förutsättningar som kommer att krävas om Sverige mer uthålligt skall kunna försvara sin ställning som en kunskapsnation i världsklass.

Vilka återverkningar skulle du säga att utredningen fick? Vilka är de största besvikelserna med implementeringen?
Redan när betänkandet avlämnades insåg jag, att vi som under ett par år idogt arbetat med de goda intentioner som fanns nedtecknade i direktiven för en ny och mer samlad universitetspolitik, inte kunde förvänta oss något förverkligat i den riktning som regerings direktiv drivit vårt arbete. Utredningens förslag passade helt enkelt in i den nya regeringens agenda, trots vad som sades, vid regeringsskiftet hösten 2006. Det var till och med oklart om betänkandet ens ansågs vara värd en remissbehandling, men så blev det i alla fall.

Regeringen önskade inga större förändringar av resurstilldelningssystemet för den grundläggande högskoleutbildningen. Forskningspolitiken ville departementet styra på egen hand. Man önskade ett system som differentierade högskolorna forskningsmässigt. Regeringen köpte några av utredningens mindre genomgripande förslag för att fördela resurserna till lärosätena, såsom indikatorerna antalet professorer (dock ej andelen kvinnliga) och andelen externa anslag (desto större desto bättre).

Det positiva med RUT 2-utredningen och dess förslag är att frågor som behandlades har levt vidare och att många av dagens högskolefrågor väntar ännu på de svar som fanns adresserade i utredningen. Ännu saknas den universitets- och högskolepolitik som efterfrågas i samhällsdebatten. Men av någon anledning tycks skolorna glömmas bort i skolpolitiken och universiteten i forskningspolitiken! Varför inte fundera över en mer samlad kunskapspolitik?

Sett i backspegeln och mot bakgrund av alla utredningar och reformer som presenterats sedan 2007: vad skulle du skriva annorlunda idag, vilka är de brännande frågorna?
Om jag fick uppdraget nu skulle jag nog ha fokuserat mera på denna sistnämnda stora problematik. Sverige har behov av en ny samlad kunskapspolitik!

Regeringen har nyligen presenterat två nya utvärderingsinstrument för lärosätena: Utbildningsdepartementets förslag till kvalitetssäkringssystem för högre utbildning och Vetenskapsrådets FOKUS, ett system för kvalitetsutvärdering av forskning, som ska ligga till grund för omfördelning av lärosätenas basanslag. Vilka är dina synpunkter på dessa?
Jag har inte den detaljinformation som krävs för att kommentera förslagen särdeles ingående. Jag har dock den principiella inställningen att det är totalt feltänkt att ge forskningsrådssystemet en roll överhuvudtaget i statens fördelning av basresurser till universitet och högskolor. Det duala systemet som infördes i Sverige efter andra världskriget har ingående beskrivits i vårt betänkande. Enligt uppgift är det inte så mycket kvar av det utvärderingssystem som nu tycks bli något som lärosätena i huvudsak skall göra på egen hand i syfte att ”granska för att främja”.

Resursutredningen betonade – bland annat med ledorden profilering och koncentration – värdet med lärosätenas olika roller. Hur ser du på denna problematik idag?
Vad som skrevs om denna fråga i RUT 2 är lika relevant idag som för nio år sedan. I andra länder har det hänt mycket. Endast Linnéuniversitetet, som vi också skrev om, har kommit till stånd 2010 som en sammanslagning av universitetet i Växjö och högskolan i Kalmar. Det problemområde som bedömdes hett då tycks ha dött i Sverige. Desto mer har hänt i vår omvärld.

Din utredning presenterade också några bedömningar angående externfinansiering av forskning (matchningsfonder, skatteavdrag, genomreflekterad medfinansiering). Hur ser du på läget idag?
Här kan jag bara hänvisa till en DN-artikel (2016-01-13) som jag skrivit tillsammans med professor Pontus Braunerhjelm och forskningsledaren, ekon. dr Johanna Palmberg vid Entreprenörskapsforum. Artikelns rubrik säger vad jag anser i denna fråga: ”Gör som Finland och underlätta privata donationer till universitet”. En stor del av de bärande tankarna i denna artikel är hämtad ur betänkandet Resurser för kvalitet. Jag tycker mig inte heller – tyvärr – se så många spår av ”genomreflekterad medfinansiering” i dagens högskolevärld. Detta skulle nog kunna vara en utmärkt idé till större seminarium – gärna finansierat av någon eller några större forskningsstiftelser. Plats för initiativ!

Bild: Dan Brändström, lånad från lnu.se