Strävan efter mångfald

En forskningsfinansiär ägnar mycket tid och kraft åt att söka upp och engagera sakkunniga för att bedöma inkomna ansökningar. Det handlar om att identifiera forskare som besitter egen vetenskaplig skicklighet men också omdöme och urskiljningsförmåga i värderingen av andras forskning.

När vi sätter samman en grupp sakkunniga vill vi gärna beakta ytterligare aspekter såsom kön, ålder, lärosätestillhörighet, etnicitet och bredd i kompetens. Vi vill ha mervärdet av en heterogen blick, många olika sorters hörsel och skilda infallsvinklar.

Vi tror att längre erfarenhet spelar roll och menar därför att yngre forskare inte skall engageras. Är denna uppfattning relevant, eller rör det sig om åldersdiskriminering? Måhända skulle de yngre få stor inspiration av att se och bedöma andras idéer? De kanske är mer receptiva för det nydanande och djärva? När vi ställer dessa överväganden mot varandra blir nog slutsatsen ändå att överblick, kringsyn och sensibilitet för originalitet skaffas över tid och att det är sådan kompetens som behövs i granskningssammanhang. Det vore onekligen intressant att någon gång pröva att låta två grupper sakkunniga – en med yngre och en med äldre forskare – bedöma en gemensam kohort ansökningar.

Det är kanske tjatigt, men först och främst beklagligt, att konstatera hur svårt det jämförelsevis kan vara att finna kvinnor som har möjlighet att ställa sig till förfogande som sakkunniga. I årets letande ser vi som vanligt att kvinnor oftare tackar nej i motsats till män som oftast tackar ja. Kvinnor tackar nej med formuleringar som pekar på det gamla vanliga: ”att belastningen på kvinnliga professorer ofta blir högre än på de manliga, eftersom det finns färre att välja på till den typen av uppdrag…”, att man har fullt upp med att ”representera och ställa upp” i en rad andra professionella sammanhang. Går vi längre ner i åldrarna tackar kvinnor nej till sakkunniguppdragen därför att de själva vill, och måste, söka.

Är det helt enkelt så att vi måste ha tålamod med detta (miss)förhållande? Är det en del av enconjoncture i historievetenskaplig bemärkelse, det vill säga ett långsammare förlopp? Somliga befarar att förhållandet snarare ser ut att kunna karakteriseras som en del av den näst intill orörliga och orubbliga ordningen i en longue durée.

Som forskningsfinansiär måste vi ständigt hålla frågan om mångfald i sakförståndet aktuell. Att ge upp försöken att engagera kompetenta kvinnor vore ett nederlag för vårt kvalitetsarbete. Genom en ständig efterfrågan vill vi påverka högskolan i jämställdhetsarbetet.

Kjell Blückert, vd