Vapen hotar tryggheten även i Sverige

I veckan reses gravsten efter gravsten på Trafalgar Square i London. Manifestationen är startskottet på en världsomspännande kampanj för att uppmärksamma det stora lidande som det väpnade våldet ger upphov till. Varje år dör en halv miljon människor till följd av väpnat våld. Det motsvarar ett människoliv i minuten. Inte heller i Sverige är vi förskonade. I tisdags kväll inträffade ännu ett i raden av vapenrelaterade våldsbrott. Då rånade två beväpnade män en ICA-butik söder om Höganäs och satte sedan eld på lokalen. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) begicks förra året 1 400 våldsbrott där skjutvapen varit inblandade. Det motsvarar nära fyra brott per dag. Mest ökar användningen av skjutvapen när det gäller mord eller dråp, taxirån och personrån utomhus. Problemet med lätta vapen är inte begränsat till konfliktdrabbade områden. Snarare är det tillgången som avgör om vapen används, även i ett samhälle utan synliga konflikter. År 2002 genomförde Svenska Röda Korset en TEMO-undersökning, där det framgår att de flesta anser att vapen och brottslighet hänger ihop. Nio av tio svenskar tror att brottsligheten i samhället skulle öka om fler bar vapen. Bara var tionde svensk instämmer helt eller delvis i påståendet om att "Vapen är ett skydd för mig och min familj". Synen på vapen i Sverige är alltså restriktiv, även om män har en mer positiv hållning än kvinnor. I dagsläget finns enligt FN cirka 639 miljoner lätta vapen i världen. Alla vapen är förvisso inte illegala, däremot visar det sig att en majoritet av alla illegala vapen har sitt ursprung i stölder, smuggling och okontrollerbara affärer inom den legala vapenhandeln. Åtgärder för att begränsa antalet illegala vapen måste således börja med de legala vapnen. 1999 publicerade Internationella rödakorskommittén (ICRC) en rapport som pekade på ett starkt samband mellan tillgången på vapen och antalet dödsoffer i en konflikt. Ett samband som gäller både under och efter en konflikt, något vi ser i Afghanistan, där tillgången på vapen alltjämt är stor. Ett tillvägagångssätt för att förbättra situationen, menar ICRC, vore att mäta sannolikheten av att köparen/mottagaren av lätta vapen kommer att rätta sig efter den internationella lagstiftningen: · Är mottagarstaten bunden av den internationella humanitära rätten? · Är mottagarstatens stridande styrkor utbildade i internationell humanitär rätt? · Finns det system för att pröva misstänkta lagöverträdare? · Kan myndigheterna i mottagarstaten sörja för att den internationella humanitära rätten följs? · Är mottagaren den verklige slutanvändaren? · Kan mottagaren behålla kontrollen över vapen och ammunition som överlåtits? Likaså bör ett internationellt system för märkning och spårning av lätta vapen och ammunition upprättas. Det skulle underlätta övervakningen av flödet av vapen och kan dessutom leda till ett ökat ansvar hos vapenhandlare. Därtill måste överskottsvapen och tillhörande ammunition förstöras och inte exporteras. Detta är ett problem som inte bara gäller EU:s kandidatländer och OSSE:s medlemsländer. Även från svenska försvarsmakten överförs vapen till Baltikum som "bistånd". För att minska tillgängligheten på vapen måste både polisiära insatser och tullens arbete för att stoppa smugglingen stärkas. Därutöver bör de kontrollmöjligheter som redan finns användas bättre. År 2001 konstaterade Rikspolisstyrelsen att polismyndigheten inte genomfört den årliga inspektionsskyldigheten av vapenhandlare. Detta ledde till att Justitieombudsmannen tidigare i år begärde in uppgifter om hur inspektionerna fortskrider. I dag håller Sverige en hög profil när det gäller konfliktförebyggande insatser i internationell krishantering, vilket är ytterst vällovligt. Men när det gäller utbildning för att stävja våld i vårt eget land saknas alltjämt en koppling till de mänskliga rättigheterna, internationell humanitär rätt och konflikthantering i läroplanen för grundskolan, gymnasieskolan och samtliga lärarutbildningar. Brita Sydhoff Chef för Folkrätt och Flykting Svenska Röda Korset