Roks granskar myterna kring våldtäkt

Idag, den 25 november är FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Landet kommer att lysas upp av alla de ljus och facklor, som blivit ett sätt för Roks kvinno- och tjejjourer att manifestera minnet av de kvinnor som dödats av män de haft en relation med.

I Gävle lämnar ett tyst fackeltåg Södermalmstorg för att gå genom staden i novembermörkret. Det passerar hus vars fönster snart lyses upp av adventsljusstakar. Bakom fönsterna finns den vanligaste brottsplatsen för ett av de vidrigaste brott som kan begås. Våldtäkt. Brottsförebyggande rådets statistik visar att av de våldtäkter som anmäls till polisen har 75 procent begåtts inomhus. 61 procent av dem i förövarens eller offrets bostad. Hemmet är brottsplatsen. Fast endast 23 procent av alla våldtäkter anmäls till polisen.

Denna höst har våldtäkter varit i fokus. I flera fall har domstolarna resonerat utifrån ett 1800-tals perspektiv om vad kvinnor egentligen vill. Jag tänker på domen i Svea Hovrätt som friade sex killar mellan 15 och 16 år för grov våldtäkt av en 15-årig flicka. Jag tänker på domen i Umeå där gärningsmännen sa att de inte förstått att flickan inte ville få en flaska införd i sig och där tingsrätten skrev att det inte var omöjligt att killarna trodde att hon höll ihop benen av blygsel.

Det enda positiva med de kritiserade domarna är att vi börjat prata om våldtäkter. Men alla vi som arbetar inom kvinno- och tjejjoursrörelsen vet att det finns en stor mängd våldtäkter som sällan blir föremål för en rättslig prövning. Det är de våldtäkter där kvinnan lever med gärningsmannen. De vi aldrig hör talas om - i alla fall inte utanför kvinnojourens väggar. Jag har under trettio år som jourkvinna aldrig mött en kvinna som utsatts för våld av sin man som inte blivit våldtagen. Men hon talar inte om det. För henne är det både så normaliserat, en del av vardagen att hon ibland inte ens betraktar det som våld och samtidigt så skamfyllt att den som lovat älska och ära henne utsätter henne för sexuell förnedring. ”När jag blev våldtagen kändes det som jag dog”, sa en av kvinnorna som kom till jouren.

FN utsåg för fjorton år sedan den 25 november till internationell dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Sverige har bra lagar och i dagarna hölls en nationell konferens om kvinnofrid i Stockholm. Vi har kommit en bit på väg. Skriften ”Myter om våldtäkt” som Roks idag ger ut vill sprida fakta om våldtäkt och motverka att kvinnors upplevelser vid våldtäkter förminskas. Det är ett steg på vägen mot kvinnors rätt att åtnjuta sina mänskliga rättigheter.

Andra steg är att domstolarna slutar osynliggöra killarnas och männens ansvar för övergreppen. Våldtäktsutredningar måste kvalitetssäkras och Roks vill att en kommission granskar bristerna i polis och åklagares hantering av våldtäktsärenden. Vi önskar också att en samtyckesparagraf förs in i lagstiftningen, där båda parter försäkrat sig om att den andra frivilligt deltar i den sexuella samvaron. Samtycke är inte oproblematisk, men fördelarna uppväger nackdelarna. Inte minst då kvinnors rätt till kroppslig integritet och sexuell självbestämmanderätt blir tydlig. Tills lagändringarna kommer läser jag denna mörka novemberdag Roks skrift ”Myter om våldtäkt”.

Angela Beausang, ordförande Roks, Riks organisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige.

Beställ ditt exemplar här

Skriften är framtagen av en arbetsgrupp inom Roks, Eva Diesen, forskare och
jurist har bidragit med text till två kapitel. Susanna Berg har illustrerat omslaget.