​Lånetaket: bra men för strikt

Diskussionen som inleddes för några år sedan och lagstiftningen som snart träder i kraft gav upphov till antaganden om att vi som betalar höga hyror dessutom ska klara av att spara åtminstone 10 procent av bostadspriset innan vi vågar närma oss banken. Det här stämmer inte. Om föräldrarna eller andra närstående har tillräckligt med tillit på att låntagaren klarar av vardagen med bostadslån kan dessa 10 procent ännu täckas med hjälp av en tilläggsgaranti.

I sista sekund preciserades lagstiftarens anvisningar så att tilläggsgarantin inte kan vara en s.k. köpt garanti, utan i praktiken är den kompletterande säkerheten en bostad eller någon annan konkret egendom. Världen är inte helt rättvis i det här avseendet, men vi får återkomma till det.

Diskussionen om lånetak och regleringen har även fört med sig mycket gott. Redskapet har en god avsikt, även om tidpunkten kanske inte är riktigt rätt. Det är bra att man börjat prata om förhandssparande och om att ha koll på sin ekonomi. I samma veva återupplivade man BSP-sparandet för att hjälpa dem som köper sin första bostad.

Jag tycker ändå inte att tiden var rätt för lånetaket. Den ursprungliga tanken var ju att hindra bostadsmarknaden från att överhettas, vilket nog inte finns inom synhåll under dessa tider. Tvärtom, nu behövs metoder för att skapa bättre möjligheter för byggande, och varför inte även renovering, som upprätthåller och skapar sysselsättning.

I samband med boksluten från ifjol berättade de största byggherrarna med en enig stämma om att den kraft som fått lyftkranarna att ännu stå kvar var placeringsefterfrågan. Särskilt bostadsplaceringsfonderna använde sina överflödande kassor för inköp. Och det är väldigt bra, eftersom situationen för byggindustrin utan detta varit väldigt dålig.

Det var min avsikt att skriva lite om rättvisan. Det tycks under alla tider finnas knappt om rättvisa. Det är alltid någon som förlorar och någon som vinner. Idag tycks vinnaren vara den som har egendom eller pengar att placera.

Vi bankirer är övertygade om att alla vettiga projekt nog finner finansiering, och säkert också så för den absolut största majoriteten. Det är ändå ingen lätt gren för en flitig medborgare som inlett sin arbetskarriär och som betalar en tusenlapp i månaden för sin tvåa och som även vill utöka sin egendom med att köpa en lägenhet. Efter de nödvändiga kostnaderna blir det inte mycket kvar att spara. Den som har någon i sin närmaste krets som vill pantsätta ett hörn av sin egen skuldfria bostad för den ungas projekt står i en bättre situation.

Men den som inte har någon med egendom i sin närmaste krets eller som har en kyligare relation till sitt barndomshem är tvingad att leva på hyra, även om inkomstnivån skulle räcka till en egen bostad. Just inkomstnivån är en förutsättning för att betala tillbaka lånet och det är detta faktum den ansvarskännande bankiren är mest intresserad av – och först i andra hand intresserad av garantin. Att realisera garantier gör nämligen ingen glad. Och förhållandet med släkten blir inte bättre av att vid svärmors kaffebord tvingas svara på lekfulla frågor om amorteringar av bostadslån.

En bloggare får påpeka olika saker helt enligt egen vilja, och även ställa saker på sin spets, men borde i sin blogg även komma med förslag. Mitt förslag är att villkoren för statens delgaranti avsedd för bostadsköpare ska göras lite lättare just för unga bostadsköpares del. En fem procents höjning inom de nuvarande gränserna skulle ha en stor inverkan, särskilt i huvudstadsregionen.

Däremot kunde vi skärpa villkoren för betalförmågan – i dagsläget får ungefär vem som helst en delgaranti. Garantin kunde alltså även användas för att skaffa staten mer inkomster. Den producerar redan idag rätt ordentligt. Genom en fiffig kombination av BSP och personlig bostadslånsborgen skulle vi främja jämlikheten och sysselsättningen och kanske lite lätta på trycket som gör att hyrorna rusar i höjden.

Författaren Tommi Rytkönen är verkställande direktör för Nooa Sparbank