Feltänkt om växthusgaser

Växthusgaser är ett globalt problem. Det vi gör i Sverige har betydelse i andra länder och vice versa. Det här är naturligtvis helt självklart. Fast kanske ändå inte. För i ett aktuellt utredningsförslag om styrmedel för minskning av utsläpp av fluorkolväten (F-gaser), som tagits fram av Finansdepartementet, missas just denna självklarhet. Istället för att vi på hemmaplan tar hand om växthusgaser skapar förslaget incitament för att Sverige istället ska exportera dem.

Jag kan tycka att det är ett feltänk som är kontraproduktivt och missledande. Förvisso slipper vi huvudvärken här på hemmaplan men knappast den klimatmässiga baksmällan.

Tyvärr handlar detta inte bara om ett enstaka exempel. Överhuvudtaget förefaller vi i Sverige ha glömt bort syftet med det aktiva miljöarbete som påbörjades på 1970-talet och som förfinats och utvecklats med Miljömålssystemet. Dagens mantra har blivit återvinning, inte avgiftning. Vi tycks leva i tron att bara vi återvinner miljögifter så sparar vi naturen. Vad vi istället åstadkommer är en diffus spridning av dessa gifter. Volymerna består - fast i lägre koncentration på fler ställen.

Det märkliga är att miljörörelsen sväljer detta utan eftertanke. Varför har kraven på en avgiftning av vår jord försvunnit?

Exportera problemet

Låt oss se på problemet utifrån det exempel jag inledningsvis nämnde.

Industriländerna har genom Kyotoprotokollet åtagit sig att minska utsläppen av bland annat växthusgaserna fluorkolväten (F-gaser). Finansdepartementets utredning SOU 2009:62 föreslår därför en skatt på dessa fluorerade växthusgaser. Skatten ska fungera som ett styrmedel för att minska utsläppen av dem.

Det här är en tanke jag till fullo sympatiserar med, liksom remissinstanserna gör. Men fortsättningen är inte lika självklar. Problemet är vad som ska göras med de fluorkolväten som måste tas om hand från de kasserade kylskåp, isoleringsmaterial, värmepumpar och luftkonditionering där F-gaserna används.  Utredningen har två alternativ, i båda fallen återbetalas skatten:

1: Destruera i Sverige.

2: Exportera för regenerering eller återvinning.

Här står viljan att betala för analysbevis och destruktion samt den administration som krävs för utbetalning vid destruktion UmotU den alternativa möjligheten att föra ut gaserna ur landet. I det senare fallet krävs inget analysintyg och en möjlig intäkt hägrar. I det valet är det inte lätt att vara miljömedveten.

Återvinning inte alltid rätt

Behöver växthusgaserna återvinnas? Inte som jag ser det. Vanligen brukar en utfasning av ett ämne leda till att bättre alternativ ser dagens ljus. En återvinning kan därför snarare minska incitamentet till nytänkande och fördröja introduktionen av alternativ.

Jag skulle gärna se ett styrmedel som fasar ut dessa gaser och med så liten miljö- och klimatpåverkan som möjligt under själva destruktionen. Den enkla lösningen är att skatten återbetalas när gasen destrueras och enbart då. Exporterar vi växthusgaserna har vi avsagt oss kontrollmöjligheten i Sverige.

Toppen på ett isberg

Min huvudpoäng är att vi i Sverige allt mer börjat återvinna farligt avfall utan att veta hur avfallet återvinns. Priset vi kan få betala för naivt vällovliga återvinningsprocesser är att gifter i en ökande takt sprids i samhället.

Orsaken är den avfallshierarki som politiker och myndigheter runt om i Europa bejakar. Den anger den ordning i vilken vi ska hantera avfall. 1. Förebyggande, 2. Återanvändning, 3. Materialåtervinning, 4. Annan återvinning t ex energiåtervinning och 5. Bortskaffande. Ingenstans ingår ordet Avgiftning. Detta behöver bli tydligare i lagstiftningen.

Politiker, myndigheter och avfallsproducenter måste förstå, bejaka och vara villiga att betala för avgiftning av farligt avfall. De måste ställa relevanta kritiska frågor kring återvinning av farligt avfall; hur effektiv är återvinningsprocessen, vart tar gifterna vägen?

Hade miljödebatten tagit fasta på detta är jag övertygad om att både förslaget om F-gaserna och andra åtgärder sett mycket annorlunda ut.

Göran Eriksson
Vd SAKAB AB