Urpremiär av poesiföreställningen Jag lever - jag lever!

Inom ramen för vårens program av lunchkonserter har Scenkonst Sörmland nöjet att bjuda på urpremiär av föreställningen Jag lever - jag lever! onsdagen den 24 februari.

Jag lever - jag lever! är regisserad av Gunilla Orvelius som också står för urvalet av texter som hämtats från 16 kvinnliga poeter. Dessa texter framförs av två skådespelare som ackompanjeras fram av tre improviserade musiker.

När Gunilla fick uppdraget av Maria Weisby, scenkonstchef och konstnärlig ledare för Scenkonst Sörmland, att sätta ihop en föreställning baserat på poesi och musik, så var det en fullträff. För det visade sig att när Gunilla var i trettio års ålder, berättade hennes mamma att när hon var gravid med Gunilla tonsatte hon dikter, bland annat av Karin Boye, vars dikter och musik nu finns med i föreställningen. (Se nedan text; Min Mamma; komponist i hemlighet av Gunilla Orvelius).

Jag lever – jag lever! är en föreställning om vikten av förebilder och om kärlek mellan generationer. Även Bodil Malmstens dikt Moster Lillie ingår och utgör en grund i föreställningens tematik.

Föreställningen gästspelar även under våren på Klara Soppteatern, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, den 14, 15 och 16 april.

Skådespelare: Susanne Gunnersen och Ingela Schale Berghagen

Musiker: Lisa Grotherus, Åsa Karlberg och Lisa Långbacka

Texter av följande författare och poeter kommer att framföras: Marina Andersson, Karin Boye, Eva-Stina Byggmästar, Athena Farrokhzad, Tove Jansson, Elsie Johansson, Eeva Kilpi, Barbro Lindgren, Ebba Lindqvist, Kristina Lugn, Harriet Löwenhjelm, Bodil Malmsten, Edith Södergran, Kerstin Thorvall, Jenny Wrangborg och Sonja Åkesson

Musik av: Elfrida Andrée, Anna Berglund, Lisa Grotherus, Åsa Karlberg, Lisa Långbacka och Runa Orvelius

Regi och texturval: Gunilla Orvelius

Kostymdesigner och scenograf: Caroline Romare

Margareta Petersson

margareta.petersson@dll.se

Tel 0721-45 89 22

_________________________________________________________________________________________

Min Mamma; komponist i hemlighet

Det var den häpnadsväckande informationen min mamma en dag gav mig.

Jag blev alldeles paff. Jag var över 30 år och hon hade aldrig nämnt något om detta tidigare. Och det visade sig att ingen visste. Inte ens min pappa. Eller förresten; ordföranden i Visans vänner hade fått höra. Mamma hade tagit kontakt med honom för att få hans omdöme. Han hade uppmuntrat henne att fortsätta. Men det hade hon inte.

Men det fanns en inspelning. Hon hade lånat en rullbandspelare för att kunna spela in tonsättningarna, inför kontakten med just ordföranden. Nu visste hon inte om hon hade bandet sparat eller inte. Hon mindes att hon stått med det i handen och övervägt att slänga det, men visste inte om hon verkligen gjort det.

Jag blev exalterad. Kunde hon inte titta i sina gömmor och se om det fanns kvar? Och kunde jag, i så fall, få höra?

Tänk om jag skulle känna igen sångerna! Jag var ju ändå där, i hennes mage! Jo, hon lovade att titta efter - vid tillfälle.

Efter ett antal månader ringde hon och berättade att hon funnit bandet. Och jag skulle få lyssna på det. Men bara jag, ingen annan. Dock, eftersom jag inte hade någon rullbandspelare, fick en person som kunde hjälpa mig att lägga över musiken på en CD istället, dispens att också lyssna. Men ingen annan!

Hon hette Runa Orvelius, min mamma. Hon var född 1925 och tillhörde den generation kvinnor som i så hög grad arbetade som hemmafruar. Jag tror att hon trivdes bra med det. Så länge hon hade en klaviatur i närheten. För hon var musiker i hjärtat. Hon började spela piano när hon var fem år. Hennes syster lärde henne grunderna och sedan klurade hon ut fortsättningen själv. När hon blev äldre studerade hon piano för en ansedd pedagog och drömde om att komma in på musikaliska akademin. Men enligt min morfar var musiker inget yrke, i synnerhet inte för en kvinna. Så hon fick ge upp varje sådan tanke och nöja sig med hemmaspelandet.

Det är så jag framför allt minns henne; sittande vid flygeln så snart hon hade möjlighet. Och jag trodde kanske att det var allt som fanns att se. Och så satt jag nu där och lyssnade till hennes elva tonsättningar. Jag vet inte säkert om jag kände igen dem, men jag tyckte genast mycket om dem. Och jag tyckte de var bra. Riktigt bra. Jag ville att andra också skulle höra.

Så småningom fick jag min mammas tillåtelse att använda hennes kompositioner som jag fann för gott. Det är tack vare det som vi nu kan ha med hennes två Karin Boye-tonsättningar i Jag lever – Jag lever!; en hyllning till kvinnors skapande uttryck - de gömda, de glömda och de kända.

Gunilla Orvelius, 2016
Regissör Jag lever - jag lever!