Jag vill inte låta som en repig skiva eller framstå som att jag ropar på vargen. Men vi får inte släppa diskussionen om den eskalerande brottsligheten och otryggheten på grund av ren utmattning. Vi har under de senaste månaderna genomlidit en häpnadsväckande och djupt oroande rad sprängdåd i landet.
Det är med stor besvikelse och inte utan viss sorg jag konstaterar att en rad medier på eget bevåg valt att koppla ihop gårdagens besked om att jag under året kommer att lämna min vd-position, med vapenstölderna på regeringskansliet.
Julen står för dörren och vi är många som längtar efter ledighet, julmat och kanske en klapp eller två, men också att få spendera dyrbar tid tillsammans med vänner och familj. Livet kan ibland rusa fram i hiskelig fart, stressen har nästlat sig in i vardagen och tankarna snurrar och fastnar bland bagateller.
Idag meddelade inrikesminister Mikael Damberg att han tillsätter en utredning om hur regelverken för ordningsvakter kan reformeras för att avlasta polismyndigheten. Utredningen är en del av regeringens 34-punktsprogram för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Att frågan nu utreds är välkommet, och till stora delar ett resultat av påtryckningar från både myndigheter och säkerhetsföretag.
Ordet skjutning är numera en så vanlig del av rubrikerna i svenska tidningar att många knappt länge höjer på ögonbrynen. Debatten rasar på ledarsidor och i sociala medier; ute på de höstruggiga gatorna sliter poliser, väktare och socialtjänstarbetare ut sig i kampen mot brottsligheten och otryggheten.
”Väktare överfallna – en skjuten” löd rubriken under gårdagskvällen. Något som direkt väcker både oro och spekulationer. Var? Hur allvarligt är det och vad gör vi nu? Till och med polisen bekräftade att det rörde sig om att väktaren var allvarligt skadad och att förundersökning om försök till mord inletts.
Jag har under lång tid fokuserat på ordningsvakternas roll i trygghetsdebatten då den ofta negligeras eller får agera Svarte Petter i det kortspel som ska efterlikna åtgärdsförslag eller seriös politik för att stävja och förhindra brott och otrygghet i vårt samhälle...
Och så kom den, svensk sommar, med allt som är efterlängtat av ljusa nätter, varma vindar och den ständiga jakten på lata dagar, färskpotatis och sol. Men även om solen lyser så finns det mörka moln på sommarhimlen.
I onsdags förra veckan (22/5) publicerade Lennart Alexandrie, publisher på AR Media, en krönika där han går till storms mot vad han uppfattar som en oförmåga hos säkerhetsbranschen att samla sig, men också indirekt mot mig och min roll i debatten.
Kettil Stenberg, Nordenchef på Stanley Security delade i veckan med sig av sina tankar kring säkerhetsteknik kontra väktare. Enligt Stenberg är det förstnämnda betydligt effektivare. Något som Joachim Källsholm menar är en felaktig förenkling av hur säkerhet fungerar.
När rubrikerna tystnat och Sveriges säkerhetspersonal fortsätter sitt dagliga arbete kan vi konstatera att några få individer, som inte hade i branschen att göra, har skapat ett sämre utgångsläge för de tiotusentals som stadigt står kvar.
Expressen publicerade den 17 mars en kartläggning av vaktbolagen där det framkommer att anställda på olika säkerhetsföretag i Sverige haft kopplingar till högerextrema och antidemokratiska organisationer.