Lokalproducerad zero-waste-inredning.

I Ränneslöv, 10 kilometer utanför Laholm, har Anders Ölund sitt snickeri. Sedan 1988 har Anders snickrat unika möbler, inredningar och trädetaljer i böljande former och vackra mönster. På vårt besök ser vi även skärbrädor och slaktarbänkar.

Snickrar du något åt restaurangbranschen?
Absolut. Jag har till exempel gjort flera större buffébord åt Ulvereds Hjorthägn. I Laholm finns också en restaurang som heter Rökeriet. Där har jag tillverkat nästan hela inredningen. Själva råvaran, träet som användes, var historiska träd från St Nikolai kyrka i Halmstad. Upp emot 150 till 200 år gamla, som nu får ett nytt liv på restaurangen. Lokalproducerad inredning kan man säga.

Jobbar du ibland direkt med kockar?
Ja, jag har arbetat tillsammans med Stefan Holmström. Han har över 50 års erfarenhet som kock och brukar säga att det en kock behöver är bra råvaror, en bra kniv och en bra skärbräda. Nu säljer han mina skärblock som jag gjort av ändträ. Det som skiljer mina skärblock från andra är att jag jobbar med mönsterkombinationer. Man kan se böljande mönster och figurer i brädan vilket blir väldigt vackert. Ett slags liv och en harmoni som jag aldrig sett i butikernas skärbrädor. Ändträ är ju dessutom så pass hårt att kniven bara glider ovanpå träet. Det finns inga sprickor i ändträet där bakterier kan komma ner.

Vilka träslag arbetar du med?
Mestadels med egensågad svensk alm från närområdet. Det har varit riktigt bra tillgång på alm de senaste 25 åren på grund av almsjukan som drog in från Europa. Men nu börjar almarna ta slut och många eldas tyvärr upp. Jag har försökt att komma över så många almar jag kunnat, för att ta tillvara på de fina mönstren så att almarna kan leva vidare i annan form. Men vi har även ek, ask, björk och andra träslag på lager, beroende på vad man vill skapa. Rökt ek har vi jobbat mycket med och nu tycks omvärlden också ha fått upp ögonen för dess skönhet. Här på snickeriet har vi också specialbyggt en egen såg som gör att vi kan såga riktigt stora stockar.

Hur mycket konstnärlighet blandar du in när du skapar?
Konstnärer skapar oftast inte bruksföremål. Som konstnär jobbar du mer med själva betraktelsen, upplevelsen eller känslan. Själv skapar jag endast bruksföremål och det brukar vara ganska täta skott mellan de två disciplinerna. Men det är sant att jag försöker kombinera båda sätten att tänka. Jag är ingenjör i grunden och har med mig all kunskap om hållfasthet, ergonomi och den tekniska biten. Däremot försöker jag alltid att skapa föremål som väcker känslor eller är vackra att titta på. Den estetiska biten är viktig, men jag är ingen konstnär i den bemärkelsen.

Hur arbetar du om till exempel en restaurang, en kock eller ett hotell skulle höra av sig?
Jag lyssnar på behovet och sen brukar vi ta det därifrån. Jag har hållit på i över 30 år nu, och jag har insett att de här 30 åren egentligen bara har varit en period av förberedelse. En uppbyggnadsfas. Nu har jag samlat på mig så pass mycket material att nästan vad som helst kan skapas. Om nån skulle behöva ett bord som är fyra meter långt och två meter brett, så är det inga problem. Jag kan göra ett sånt bord av bara två plankor. Jag kan i princip tillverka ett bord som är lika stort som en studentlägenhet, men självklart kan det också vara mindre knivhandtag till skärblock och vinöppnare. Ett badkar i ädellövsträ och en pissoar är väl kanske det mest exklusiva jag skapat hittills. Är man ute efter något unikt som är återvunnet och lokalproducerat, då kan man vända sig till mig.

Har du några spännande projekt framför dig?
Ja, en man kom in här på snickeriet för tre år sedan. Han stod länge och tittade på mina grejer och det visade sig att han var skogsförvaltare på Kungliga Djurgårdens förvaltning, de som tar hand om Djurgårdens Nationalstadspark. Jag antar att flera träd på kungens marker har börjat bli gamla och nu ville han se hur träden kunde återvinnas till möbler. Några av borden har jag levererat, men jag vet inte om de nått fram personligen till kungen ännu. Men snart borde jag väl ändå bli kunglig hovleverantör, tänker jag.