Månadens standard

Nya reviderade SS-EN 50122-2 löser problem med de läckströmmar som järnvägar, tunnelbanor och liknande ibland ger upphov till.

Standarden SS-EN 50122 handlar om elsäkerhet i fasta installationer för järnväg, spårväg och liknande. Delarna ett och två som funnits sedan slutet av nittiotalet har nu kommit i ny, reviderad utgåva. Del ett, som är den mest omfattande, handlar om skyddsåtgärder vad gäller elsäkerhet och jordning.

I den nya utgåvan har ett strömavtagarområde införts även för trådbussar och för banor med strömskena, som Stockholms tunnelbana. Inom strömavtagarområdet gäller särskilda regler, t ex beträffande jordning och isolering och områdets gränser är satta så, att varken kontaktledning eller strömavtagare, ens vid fel kan komma utanför området. En annan sak som ändrats, är att minsta storlek på ledande föremål längs järnväg, t ex stängsel, ökats till tre meter.

Läckströmmar, som behandlas i SS-EN 50122-2, kan slippa ut från likströmssystem och genom galvanisk korrosion orsaka skador på omkringliggande metallkonstruktioner, t ex på rörledningar och broar. De kallas ibland vagabonderande strömmar. Hur mycket ström som läcker ut beror på spårets ledningsförmåga och andra liknande förhållanden och hur dessa uppskattas och beräknas beskrivs utförligt i standarden. Den läses lämpligen tillsammans med SS-EN 50162, Skydd mot korrosion förorsakad av läckströmmar från likströmssystem.

Samtidigt har standarden utökats med en tredje del, SS-EN 50122-3, som handlar om ömsesidig påverkan mellan växelströmsbanor och likströmsbanor. I Sverige är det huvudsakligen spårvägar samt tunnelbanan och andra lokalbanor i Stockholmsområdet som drivs med likström. Ömsesidig påverkan kan till exempel uppstå när banor av de båda slagen löper parallellt, när de korsar varandra eller när de delar bro eller annan byggnad. Energi kan överföras mellan systemen genom galvanisk koppling, t ex genom kabelskärmar, men också induktivt och kapacitivt från växelströmssystemet till likströmssystemet. Därigenom kan farliga beröringsspänningar uppstå, främst i likströmssystemet, och under ogynnsamma förhållanden kan överslag ske i apparater. 

Standarden innehåller en bilaga som beskriver hur man beräknar utsträckningen av det område inom vilket de båda banorna påverkar varandra, men antar i ett typiskt exempel att det kan handla om ungefär femhundra meter på vardera sidan av växelströmsbanan. SS-EN 50122-3 ansluter till de fordringar och anvisningar beträffande elsäkerheten som ges i SS-EN 50122-1 och SS-EN 50122-2. 

De båda standarderna har tagits fram inom den tekniska kommittén CENELEC TC 9X, Electrical and electronic applications for railways. Den svenska referensgruppen är SEK TK 9, Elutrustning för järnvägar och järnvägsfordon.

Innehållet i SS EN 50122-1, Järnvägsanläggningar - Fasta installationer - Elsäkerhet, jordning och returströmkrets - Del 1: Åtgärder till skydd mot elchock, kan du se här. 

Innehållet i SS EN 50122-2, Järnvägsanläggningar - Fasta installationer - Elsäkerhet, jordning och returströmkrets - Del 2: Åtgärder för att motverka inverkan från läckströmmar orsakade av likströmsbanor, kan du se här. 

Innehållet i SS EN 50122-3, Järnvägsanläggningar - Fasta installationer - Elsäkerhet, jordning och returströmkrets - Del 3: Ömsesidig påverkan mellan växelströmsbanor och likströmsbanor, kan du se här. 

Standardiseringen är öppen för alla. För att vara med och påverka standarderna inom detta område är bästa sättet att gå med i SEK TK 9 Elutrustning för järnvägar och järnvägsfordon. Läs mer om kommittén här.