Till kamp för översikten, mot fel och avvikelser

Läkemedelsanvändning och fallolyckor identifierades i Socialstyrelsens lägesrapport 2016 inom patientsäkerhetsområdet som de största riskområdena för uppkomst av vård skada. Cirka 70 000 personer vårdas varje år på sjukhus efter att ha fallit. Ungefär 70 procent av fallskadorna i slutenvården gäller personer 65 år eller äldre (Socialstyrelsen.se).

Äldreomsorgens kostnader som uppstår till följd av fallolyckor beräknas av Socialstyrelsen till minst 3,7 miljarder kronor för 2014. Det motsvarar drygt tre procent av samtliga kostnader för äldreomsorgen. Den specialiserade vårdens kostnader för fallskador beräknas till 7,4 miljarder kronor för 2014, vilket är drygt fem procent av den specialiserade somatiska vårdens kostnader (Socialstyrelsen.se).

I korthet betyder dessa ”avvikelser” stora kostnader, åtgärder kan vidtas för att minimera och i många fall förhindra fallolyckor och felaktig läkemedelsanvändning.

Kommunerna satsar på kompetensutveckling av sin personal och gör en hel del för att möjliggöra för personalen att utbilda/vidareutbilda sig. Men det krävs också nya verktyg till personal som kan hjälpa dem att bli mer proaktiva för att kunna förutse dessa avvikelser.

Så, vad föreslår vi?

Det finns ingen “quick fix” för att förutse avvikelser i ett omsorgsboende. Det krävs hängivna insatser från alla inom organisationen för att åstadkomma resultat. En förändring av arbetssätt och hur dokumentation görs kräver dedikerad och engagerad personal om man ska uppnå resultat. Men när man bytt arbetssätt krävs faktiskt mindre tid för dokumentation, som då blir mer datadriven samt mer överskådlig för personal vid analys. Denna typ av dokumentationsmetodik i omsorgsboendet innehåller mindre prosa och gör personalen mer uppmärksam på förändringar och avvikelser hos patient/brukare som kan vara svår att upptäcka i traditionella system.

Detta kanske låter märkligt men kom ihåg varför vi dokumenterar. Anledningen till att introducera IBIC handlar om att åter fokusera på individens behov och vad som faktiskt gör skillnad. Dessutom vikten av att inte lägga tid på överdokumentation som inkräktar på vård och omsorgsuppgifter.

Om kraven på dokumentation tydliggörs så personal vet vad som skall dokumenteras, skapas tid som ger utrymme till planering, rehabilitering och förbyggande insatser.

För att sammanfatta det hela är det nödvändigt att fokus skall läggas på den boende istället för dokumentation. Digitalisering kan hjälpa personalen att bibehålla fokus på vårduppgiften genom att hitta och samla information. Digitaliseringen säkrar att rätt utvärderingar och övervägande är gjorda. På det sätt bidrar dokumentationen till kvalitetssäkring som kan gynna både boende och personal. Denna kvalitetssäkring ger färre avvikelser!

Som hos danska Landsbyen Sølund i Skanderborg: Från anmälningar till förebyggande av avvikelser.

Ser man på de tidiga utvärderingarna, är det lätt att föreställa sig hur en helt digitaliserad verksamhet kan se ut:

Sker kommunikation, planläggning och dokumentation i närhet till den boende med hjälp av digitalisering sätts den enskildes behov i fokus. Det blir möjligt att delaktiggöra och involvera personliga preferenser i omsorgsarbetet. T ex om en boende inte kan utrycka sin önskan, vet man ändå precis hur frukosten ska serveras. Den röda tråden som också tillfälligt anställda drar nytta av.

En annan fördel med att gå mot en mer data-driven dokumentation är att det stödjer next-practice som spelar en viktig roll för att skapa nästa generations best-practice, där dokumentationen är av stor betydelse. Ny teknik kan göra dokumentationsprocessen enklare och mindre betungande. Den kan också anpassas bättre för att göra dokumentationen mer inriktad på kommunikation så att dess möjligheter kan utnyttjas bättre och så att vi kan ägna våra krafter åt vår huvuduppgift.