Kommentar till TV4 Kalla Fakta: Det är fortfarande alkoholen som är farligast!

Kommentar till TV4 Kalla Fakta – det är fortfarande alkoholen som är farligast!

En stor och viktig näring måsta finna sig i att bli granskad. Förhoppningsvis leder det till en rättvis slutsats och fortsatt arbete inom näringen med att förbättra både produkterna och villkoren för de som producerar dem. Därför är ansatsen i Kalla Faktas program välkomnat av de svenska vinimportörerna. En initierad debatt driver importörerna framåt i det arbete som redan görs för att säkerställa att det vin man köper in från olika delar av världen följer de regler och krav som finns inom EU. En granskning måste emellertid vara rättvis och korrekt och det är därför olyckligt att Kalla Fakta påskiner att en produkt är farlig bara för att den genomgått en storskalig produktionsprocess. Man måste skilja på bekämpningsmedel och traditionella processmedel. Det kan också ifrågasättas huruvida en jämförelse med vatten är den mest relevanta, eller om man borde ha jämfört med andra jordbruksprodukter.

Svenska vinimportörer verkar i en starkt reglerad marknad. Förutom skatte- och upplagsregler måste man säkerställa att man rör sig inom ramarna för produktion, märkning, marknadsföring och försäljning. Den som sätter en vara på marknaden är också ansvarig för att den uppfyller alla krav. Användningen av tillsatser och produktionsmedel i vin är reglerade i EU:s regelverk. I grunden måste man förstås förutsätta att producenterna själva och deras tillsynsmyndigheter verkar för att följa dessa, men även de svenska importörerna arbetar med kvalitetssäkring och uppföljning. Finner man överskridna tillsatsvärden, eller spår av otillåtna ämnen, ska produkten tas ur marknaden.

Det är också viktigt att förstå att en tillsats används för att öka kvaliteten och hållbarheten hos en vara. Vin är inte bara ett småskaligt hantverk, det är också en stor industri och stora volymer vin kräver professionella och industriella metoder, precis som i alla andra branscher. Det finns inget självändamål för näringen att använda onödiga ämnen eller hantera produkterna så att konsumenterna mår dåligt. Tvärtom.

Det finns kritik mot att vinnäringen inte deklarerar en fullständig innehållsföreteckning. Från och med 2012 är man dock skyldig att deklarera allergener (sulfiter samt mjölk- och äggprodukter som använts som klarningsmedel) om det finns spår kvar i den slutgiltiga produkten. Det tillfälliga undantaget är alltså över. Vad gäller övrigt innehåll är det till dock så att det fortfarande inte är tillåtet att ange mer än vad som regleras:  ”Då endast de obligatoriska och frivilliga uppgifter som regleras i vinförordningarna, får användas i märkningen och ingenting får anges härutöver, blir reglerna om vilka vinframställningsmetoder som är tillåtna särskilt viktiga. Eftersom det i regel inte är tillåtet att ange olika tillsatser och processhjälpmedel i märkningen måste konsumenten, åtminstone teoretiskt, kunna förutse förekomsten av sådana genom att de oenologiska bestämmelserna följts till punkt och pricka” (SLV: Alkoholhaltiga drycker – tillverkning och märkning, 2013).

Förekomsten av bekämpningsmedel i vin är förstås inte bra och något som näringen arbetar med för att minska. Vin är emellertid en jordbruksprodukt och medlet följer med råvaran. Mängden bekämpningsmedel i en flaska vin är dock försumbar jämfört med de nivåerna man kan hitta i frukt, grönsaker och spannmål (SLV: rapport 17, 2011). Det som gör det angeläget att arbeta med bekämpningsmedel är därför inte först och främst för att minska nivåerna i flaskan, utan för att förbättra det globala kretsloppet i stort och arbetsförhållandena för de människor som arbetar ute bland vinrankorna.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det absolut farligaste ämnet i vinet varken är tillsatser eller rester av bekämpningsmedel – det är alkoholen. Mår du dåligt dagen efter är det troligen en vanlig hederlig baksmälla.