Camillas blogg: ​Låt oss bilda en triangel

Landade in i min egen musikaliska grund häromkvällen när jag tog mig till Kustens Hus i Göteborg för att lyssna på Lilla K och Gunnar Eriksson, professor i kördirigering, som höll ett seminarium – en reflektion över 60 års arbete och arrande av körmusik.

Det blev en stunds vila i känslan av igenkänning, som i sin tur gav en känsla av harmoni och hemmahörande. Alla dessa fraser, stämmor, klanger och den vackra poesi som finns där i ens hjärta eller minne. Fundament.

Tjafset tonar ut

Här fanns en självklar plats för hela musikhistorien. Från 1500-tals madrigaler och Bach fram till nyskriven musik, den svenska visskatten, jazz och improvisation, som fullföljer poesin, där konsten får uttrycka svaren på de svåra varför-frågorna kring livet, kärleken och döden.

Tidigare samtal under dagen med frågor kring klassisk musik kontra folkmusik, populärkultur kontra finkultur, det ena kontra det andra, vi och dom, det ena som blir hinder för det andra tonade ut. Musiken tog udden av allt det där tjafsandet som cirkulerade i mina tankar.

El Sistemas triangel

För mig är det självklart: musicerande kan rymma mångfald och olikheter, många stilar och genrer men ändå hänga ihop. Det finns mycket musik genom tiderna, det räcker att stanna upp inför den svenska vistraditionen för att finna motivation att vilja ge den vidare till nästa generation.

En kväll som denna blir jag stärkt i att få ihop det vi kallar ”El Sistemas trianglar” konstmusiken-folkmusiken-eget skapande. Eller musicerande på gehör, efter noter och improvisation. Jag blir stärkt i viljan att barn ska få upptäcka allt det här; glädjen, skönheten, kreativitet i musiken, den gemenskap det är att få skapa tillsammans.

Vikten av en dröm

Slitsamt har det varit att säga hejdå till en av tonåringarna i El Sistema Sweden Dream Orchestra som nu skickats tillbaka till sitt hemland med stor oro. Han bror är kvar med sin oro för dem båda. Vi hoppas att vår unge vän har fått så mycket styrka och hopp med sig under sin tid i Drömorkestern att han klarar den resa han nu har framför sig. Att han får kraft av att spela på den fiol han fick i gåva innan han for och att hans uppsatta mål och dröm – att vi ska ses igen till sommaren på Side by Side – ska infrias.

Med Elisabeth Hermodssons ord kvar i tanken gick det trots allt att somna i novembermörket med regnrusket utanför rutan: Somna, drömma, vara tyst, inte höra kivet. Vakna först när sommarn kysst solens färg till livet.