Gästbloggen: Terese Anthin

Det slog mig under helgen med El Sistema Academy hur lätt det är att fokusera på våra skillnader, människor emellan. Jag är ny på jobbet för stiftelsen och hade fått för mig att det kunde bli svårt att interagera med deltagarna i kursen, eftersom jag inte tillbringar min vardag i skolans värld eller som professionell musiker. Det skulle bli så internt, tänkte jag, när ett hundratal instrumental- och sånglärare för förskola och grundskola samlades. Naturligtvis hade jag helt fel.

Kärleken till musiken ...

För så värst olika är vi verkligen inte. Min bakgrund är den som fritidscellist och kulturarbetare på det mer generella planet, men kärleken till musiken förstår jag mig på. Att musicera själv och med andra. Att märka hur övning ger resultat och inte minst det som blev en lysande röd tråd genom hela helgens aktiviteter: hur mycket ens lärare kan betyda. Skillnaden mellan att spela 20 minuter i veckan med en trött person som mest ”står ut med” att lyssna till en dåligt inövad läxa, och att en eller flera gånger i veckan mötas i ett gemensamt intresse, möta en vuxen som blir en förebild, som visar hur många möjligheter det finns för den som vill investera lite av sig själv i det vi kallar musicerande. En lärare som är nyfiken på sina elever, som är hård men rättvis, som inspirerar snarare än förhör.

... ger tydliga resultat ...

Jag började med mitt instrument ganska sent. Jag skulle börja gymnasiet och cellon blev symbolen för ett nytt kapitel i min bok. Det fanns i min 15-åriga kropp över huvud taget ingen insikt i vad det innebär att lära sig ett instrument från scratch, bara stark vilja och längtan efter att traktera ett ”riktigt instrument”, som jag själv tänkte, och lämna bruksklinkandet på piano och gitarr. Att ens nå till 30 minuters övning om dagen var ett gigantiskt steg för mig. Men det gav resultat. Efter ett drygt år spelade jag Mussorgskijs ”Tavlor på en utställning” med Sportlovsorkestern i Göteborgs konserthus och hade den känsla av att äga världen som bara kan uppstå där någonstans mellan 15 och 20 års ålder. Och mina lärare på kulturskolan och gymnasiet lyckades med att ge just blandningen mellan stränga förmaningar om att öva teknik, att uppmana mig att försöka det som kändes läskigt och osäkert, och att helt enkelt fokusera på det som var mest lustfyllt. Obalansen mellan tonårstypiskt stort självförtroende och bedrövlig självkänsla blev ofta väldigt tydlig… Men det finns hela tiden något att hålla fast vid – nämligen ett instrument!

... och synliga band

Tillbaka till El Sistema Academy 2018. Under denna blekt solupplysta januarihelg är min starka förhoppning att de pedagoger som nu har återvänt till “nucleos” och elever på sina hemorter gör det med stark förvissning om de synliga band som de knyter inte bara till sina elever utan även till sina kollegor, världen över.