​Fem år i regnbågens färger

Blått har blivit ceriserosa som har blivit grönt och sedan lila och nu orange. Vilken som blir nästa års färg på Side by Side by El Sistema dividerades det lite om vid ett av borden i Hvitfeldtska gymnasiets matsal efter årets festivalkonsert. Trötta, glada och hungriga summerade de unga deltagarna sitt läger. Stiftelsen El Sistemas kommunikatör Malin Clausson bad dem skriva ner sina tankar, i valfri färg. 

Det blev mycket rosa och blått i min anteckningsbok. Den orangea pennan valde ganska många också. Och den lila. Med endast timmar kvar av Side by Side 2019 vill jag här dela med mig av några färgstarka små berättelser, innan vi skiljs åt för sommaren.

I min anteckningsbok kan jag nu läsa att Josey, 11 år, som spelat fiol på årets Side by Side tycker att det bästa med lägret var att spela och träffa nya vänner. Men också att återse gamla. Själv träffade hon några som hon tidigare gått på dagis med. Danielle, 12, tyckte att det bästa med lägret var att spela i den stora orkestern med Ron Davis Alvarez som ledare. Uppfylld av den mastodontlika festivalkonserten hon nyss upplevt med alla sina sinnen, var hon också lite trött. En lång resa hem väntade dessutom. Tur att det är sommarlov för Danielle har också tyckt att de tidiga morgnarna på lägret var mindre bra. Oscar som är 9 år och sjunger i kör är vänsterhänt och hans himmelsblåa tuschrader i min bok blev därför lite suddiga, det är svårt med pennor som torkar lite långsamt. Men jag kan ändå se vad där står: ”Jag tycker Side by Side var ganska roligt för att ibland kan det vara longtrågigt.”

Sida vid sida dygnet runt

Ja, ett läger bryter av vardagen, det kan nog alla hålla med om. Att sova i salar på madrasser med massa jämnåriga som man aldrig träffat förut – och kanske med en förälder som följt med – det gör man inte varje dag. Kanske sover man lite sämre än vanligt, men det är ju också tecken på att man har haft roligt. Elsa, 10, skriver att hon är glad att lägret finns och att hon hoppas att det finns kvar länge så att fler får ha så kul som hon har haft.

Hugo, 14, som spelar trombon, är uppfylld av allt han lärt sig under de intensiva lägerdagarna. Att få möjlighet att spela med professionella musiker och dirigenter, det var hans starkaste upplevelse av Side by Side som han var med på för första gången i år, tillsammans med några andra blåsarkompisar från Jönköping. Han har varit på andra läger, berättar han, där han inte utvecklats så mycket och så snabbt. Han vill komma tillbaka till Side by Side. Jag pratar med barn från Eskilstuna, Stockholm, England, Frankrike. Jag känner igen några deltagare från tidigare år. Men de flesta ansiktena är förstås helt nya. Rekordmånga deltagare ju, hela 2 500!

Ett läger och en resa

Lara, 11, från Finland, fäster lite extra. Hon tar god tid på sig men skriver inte så mycket i min bok. Det blir lite kladdigt och bara en kort mening på engelska: ”Hello im Lara, and im 11 years old. I feel awesome in the camp. I play viola and I relly enjoy the camp.” 

Lara är med i El Sistema i Finland och berättar om hur musiklärarna kom till hennes skola och frågade om hon och hennes kamrater ville börja spela i orkester. De spelade för eleverna på skolan och Lara säger att det var när hon såg hur glada violasterna såg ut när de spelade tillsammans som hon bestämde sig för att hon också ville pröva. Det påminner mig om mitt eget mycket slumpmässiga val av fiolen för 42 år sedan. Jag satt framför den tv-sända nyårskonserten från Wien, mest för att jag tyckte om att se på baletten, men fick då plötsligt syn på en väldigt röd fiol i orkestern. En sån ville jag ha. Jag fick en fabriksgjord halvfiol (inte alls särskilt röd) strax därpå och så var den vägen utstakad. 

Nya drömmar och mål

Lara berättar stolt för mig att hon är den enda i sin orkester som har ett eget instrument, de andra lånar. Jag frågar hur många språk Lara kan, hon som är så duktig på engelska. Hon kan finska, engelska, libanesiska och lite spanska säger hon. Sen frågar jag om hon tror att hon kommer tillbaka hit till Side by Side nästa år. Hon vet inte det, det är en lång resa, säger hon. Och förstås inget hon kan bestämma själv.

– Men jag skulle gärna vilja. Jag vill komma tillbaka hit till ert land och lära mig också ert språk, för det är så vackert, säger Lara innan vi skiljs åt.

Ja, El Sistema väcker också drömmar och målsättningar utanför musiken. Själv hoppas jag få återse Lara på Side by Side i juni 2020, i någon av regnbågens alla färger.