Digitaliseringarna förändrar forskningen

Digitaliseringar av historiska samlingar är en viktig del av Riksbankens Jubileumsfonds infrastrukturella satsningar. Nyligen rapporterades det här på hemsidan om digitaliseringen av kortkatalogen Plåten på Kungliga Biblioteken och nu har ytterligare tre digitaliseringsprojekt avslutats.

Det handlar för det första om digitaliseringen av svensk historisk statistik (BISOS) som nu görs tillgänglig via SCB:s hemsida och därmed blir sökbar för alla via datorn.

Bokverket Bidrag till Sveriges officiella statistik (BISOS) är det mest omfattande verket med statistik från mitten av 1800-talet till början av 1900-talet. Det är indelat i många ämnen fördelat på 23 serier och ersattes 1911 av serien Sveriges officiella statistik.

För det andra handlar det om digitaliseringen av EMIBAS, ett svenskt personregister över emigrationen i historisk tid där också arbetskraftsvandringar ingår. Detta är bara två av många digitaliseringsprojekt som fonden stöder. Och liksom tidigare digitaliseringsprojekt visar de på hur överföringen av materialet både gör samlingarna mer tillgängliga och mer forskningsbara. Lars Hansson som varit ansvarig för EMIBAS berättar till exempel att man tack vare projektet kunnat lyfta en många gånger glömd och obelyst del av den svenska emigrationen, nämligen den till Danmark och norra Tyskland. Tidigare forskning har förbigått den emigrationen med tystnad, men i den nya databasen blir den synlig.

Digitaliseringen är intressant på många sätt. De många projekt som pågår med att digitalisera vårt kulturarv visar med all tydlighet hur en teknik medverkar till ny forskning. Undersökningar som tidigare kunde ta år eller åtminstone månader till följd av långa och tidskrävande sökningar i bokserier och handskrivna källmaterial, kan redan i dag vara bara ett par klick bort. Det säger sig självt att det leder till nya slags undersökningar av materialet – därtill kommer nya komparationer som kan göras när ett svenskt digitaliserats material kan jämföras med ett brittiskt, tyskt eller amerikanskt, för att ta ett exempel. 

Därtill kommer att ett känsligt och möjligen sprött källmaterial kan bevars längre om de flesta undersökningar av det sker via den digitaliserade kopian i stället för via originalet. Det papyrusprojekt som RJ stött vittnar om precis detta. Det visar också med all tydlighet att alla material i och med digitaliseringarna blir mer internationella. Pelle Snickars på KB har talat om en att skapa en digital kulturell allmänning.

Självklart finns det också farhågor vad det gäller digitaliseringen. Inte bara kan man fråga sig om det finns risker för att kunskap kommer att försvinna i takt med att originalen läggs i arkiv och undersökningar i stället görs via databasernas ettor och nollor. Andra höjer ett varningens ord för att de digitaliserade kopiorna inte självklart är lika beständiga som de tidigare papperen var. Slutligen kanske man mister förståelse när man i stället för långa tidskrävande genomgångar av materialet, bara klickar sig fram till rätt sökträffar. 

Men fördelarna överväger. Att digitalisera kulturarvet är en viktig uppgift för RJ – framför allt för att det främjar forskningen, men också för att det ökar tillgängligheten och bidrar till internationaliseringen. Genom sina satsningar försöker RJ förbättra läget. För den som är intresserad av vad vi gör är den bästa ingången att söka bland våra infrastrukturella satsningar.  

För ytterligare ett nyrapporterat projekt se Jan Larssons digitalisering av äldra böcker.