Bonntösen från Karelen flydde undan ryssarna

Krig, sjukdom och död. Hemskheterna avlöste varandra under Lahja Johanssons barn- och ungdomsår. Som 20-åring tar hon sig till Stockholm.

– Det är det bästa som hänt mig, säger Lahja.

1939, när Lahja var nio år, gick ryssarna in och erövrade delar av Finland, inte minst stora delar av Karelen, denna mytomspunna bygd som har beskrivits som den finska nationens vagga. Lahja växter upp där, nära den dåvarande gränsen till Ryssland. När ryssarna kom var hon och hennes familj tvungen att ge sig av.

– När ryssarna kom 1939 tvingades vi att lämna allt och fly inåt landet. Det var vinter och mycket kallt. Extremt kallt var det. Vi flydde till centrala Finland med buss och vi knackade dörr hos helt främmande människor och blev insläppta, berättar Lahja. Folk var snälla, de tog hand om oss.

Nytt hus brann upp

Så småningom byggde pappan och hennes bröder ett nytt hus. Där bodde hon med familjen tills en gnista en dag satte eld på huset. Hennes mamma förolýckades i branden. Och hennes pappa, som inte kunde rädda mamman, begravde sin sorg i sprit.

– Han blev smått galen. Drack upp alla försäkringspengar. Det var förskräckligt, säger Lahja.

Lahja hade efter detta i princip ingenstans att bo. Och hon bestämde sig för att skaffa sig ett nytt liv i Sverige. Detta trots att hon saknande utbildning, yrke, hade drabbats av TBC och var sjukpensionär och inte kunde prata svenska. Hon hade allt emot sig. Å andra sidan – vad hade hon att förlora?

Bodde hos systrar

1950 gav hon sig av till Stockholm. Hon var då tjugo år gammal.

– Det är det bästa som hänt mig, säger hon entusiastiskt. Jag hade ingenting när jag åkte, bara en klänning och en bit rågbröd i kofferten.

I Stockholm bodde sedan tidigare två systrar. De hyrde rum och där fick också Lahja bo. Redan första dagen gav de sig ut för att söka jobb till Lahja.

– Jag kom till Stockholm klockan åtta på morgonen och klockan fem samma dag hade jag ett arbete, berättar hon stolt. Jag fick jobb som diskare på en restaurang.

Från en landsbygd i Finland där familjen hade det mycket knappt eftersom de var tvungna att lämna allt när de flydde, till en mullrande stad i ett främmande land. Men Lahja var ung och fann sig ganska snabbt tillrätta. Snart diskade hon på den välkända stockholmskrogen Riche.

Hon lärde sig ett och annat där, säger hon. Nej, det handlar inte så mycket om yrkeskunskaper visar det sig.

– Jag lärde mig att inte lita på män, särskilt svenska män, säger hon med eftertryck. Jag var en enkel bonnjänta från Finland och kanske lite godtrogen då.

En stor skrattande mun

En svensk man blev det ändå så småningom, dessutom med namnet Sven. Lahja berättar lustfyllt om mötet med Sven som ägde rum på en båt som gick från Stadshuskajen till Hässelby. Man dansade på båten och även sedan på en dansbana i Hässelby.

– Där på båten var en man med en stor skrattande mun. Han kastade krusbär på mig för att väcka uppmärksamhet. Jag tyckte det var lite kul. Min väninna förstod vad som var på gång och ville att vi skulle åka hem. Vi tog båten ändå, och jag och Sven dansade och pratade hela resan.

När de kom hem igen kunde de inte slita sig från varandra och de bestämde sig för att cykla till Svens föräldrars landställe i Lännersta i sommarnatten. På EN cykel – Lahja satt på cykelstången…

Tron en hjälp

De gifte sig så småningom och fick barn och bodde de första åren i en lite etta på Tavastgatan på söder. Lahja fick arbete som ritbiträde på Vattenfall och Sven arbetade som rörmontör. De fick över 50 år tillsammans. Sven gick bort i Parkison 2006.

Hon säger att hennes tro har hjälpt henne genom alla svårigheter i livet. Hon kommer från en religiös familj.

– Mamma var mycket religiös och gjorde under tonåren ett försök att bli nunna, men klosterlivet var inte rätt för henne. Istället blev hon fiskare, som så många där i Salmi i östra Karelen.

– Vi fiskade i Ladoga och där fanns 42 sorters fisk, tillägger hon med ett leende.

Kalevala

Lahja tystnar och tittar på mig, frågar:

– Känner du till Kalevala?

Jag nickar trots att jag bara ytligt känner till det finska nationaleposet.

– Tack för det, säger hon. Kalevala har betytt mycket för mig, eposet är mitt liv.

Trots smärtan och hemska upplevelser så gör Lahja ett starkt och piggt intryck vid 87 år fyllda. Hon är inte en kvinna som sitter och ojar sig. Det är som det är, säger hon och det verkar som att hon på något sätt har lärt sig att leva med smärtan.

Kanske handlar det om finsk sisu?