”Jag tänker inte dö förrän världen blir lite snällare”

Margareta Göthlin öppnar dörren och möter mig med pigg blick. ”Kom in, kom in”, säger hon. Hon stödjer sig på sin rollator, ryggen är mycket krökt och kroppen bräcklig.

Nästa år fyller hon 100 år.

–Jag kan inte vara uppe så länge numera, jag måste lägga mig i sängen när vi ska samtala, säger hon.

Margareta Göthlin lägger sig tillrätta och medger att det här är svårt för henne, att, som hon säger, ligga helt platt, hon som alltid har gillat att röra sig fritt. Hon berättar vad som hänt.

– Jag skulle lyfta min symaskin, en symaskin som inte alls är så tung, den väger nio kg. Men flera kotor i ryggen brakade när jag lyfte den. Jag var inte i bästa form när det hände, det var väl därför det gick som det gick.

Hon berättar utan tillstymmelse till självömkan. Tråkigt ja, Hemskt till och med. Men det är som det är.

I huvudet är Margareta helt klar och hennes blick vittnar om en outsläcklig nyfikenhet trots att hon nästa år fyller 100 år. Vilket innebär att hon är lika gammal som stiftelsen.

– Vad säger du? Är jag lika gammal? Oj oj oj, utbrister hon och ler, och skakar på huvudet.

Hon säger först att hon inte vet hur det känns att fylla hundra år men ångrar sig. Hon lyser upp.

– Jag ska tala om hur det känns! Inuti är jag inte alls så gammal, inuti är jag inte äldre än en 20-åring! Men utanpå är det dåligt. Det enda som är bra är det här, säger hon och pekar på sitt huvud.

Margareta växte upp i Sala och sedan i Västerås. 1946 flyttade hon till Stockholm då en väninna erbjöd henne jobb på ett institut vid Stureplan som kontorist. Hon arbetade sedan på Trygg-Hansa i 25 år med administrativa uppgifter och blev belönad med klocka, som brukligt förr i tiden.

Har inte fått barn

Gift blev hon aldrig. ”Jag har aktat mig!…” Inte heller har hon fått några barn. Det är något hon beklagar.

– Det är tråkigt, jag skulle gärna haft barn. Jag har alltid varit barnkär. Men jag har mina kusinbarnbarn som ibland har kommit på besök.

Annars är hon rätt så nöjd med sitt liv, säger hon. Fina föräldrar, trevliga vänner, landställe uppe vid Höga kusten.

Till stiftelsen flyttade hon 1989, och hon har trivts bra här.

Något som fortfarande engagerar henne är politiken och det som händer i omvärlden. Hon lyssnar dagligen på radions P1 och ser flera nyhetssändningar på tv på kvällen. Svenska Dagbladet har hon haft i 70 år. Förr var hon också engagerad i det politiska arbetet genom moderaterna.

– Det är förskräckligt det som sker idag, all brottslighet, allt knark, den här terrorn. Det känns som att det har blivit mycket värre med åren. Jag vill inte dö förrän världen blir lite snällare. Jag tycker den är för hemsk nu.

Stackars USA

Hon tycker sig se en värld full med farliga män med mycket makt. Hon skakar på huvudet.

– Trump, säger hon och suckar. Stackars USA. Och hela världen förresten. Hur ska det gå? Jag är orolig. Det är förstås inte bara han. Assad i Syrien är hemsk, Putin i Ryssland och så han i Nordkorea, Kim….

Omvärldens elände måste på något sätt balanseras och i Margaretas fall är det bland annat musik. När hon var yngre spelade hon mycket piano, något hon började med redan som flicka. Hon spelade jazz – på gehör – och det är jazz hon fortfarande lyssnar på emellanåt.

– Fast det ska vara riktig jazz, Duke Ellington och sånt. Ingen dansbandsjazz, säger hon med eftertryck. Jag var för övrigt vän med Gustav Torrestad, vet du vem det är?

Torrestad var en mycket populär sångare på 40- och 50-talet, han sjöng också med Edith Piaf.

Nu när Margareta inte kan spela piano så spelar hon på hästar istället, säger hon och ler.

– Det är roligt. Jag spelar varje vecka med två arbetskamrater som är 89 och 90 år gamla. Vi spelar för mindre summor, kanske 200 kr. Som mest har jag vunnit 10 000 kr, men då var vi fem personer som delade. Då gick vi på Grand och drack Champagne och åt gott.

Vad är viktigt i livet, tycker du?

– Att vara ärlig, säger hon. Tala sanning. Inte vända vrida på saker så att det blir nåt annat. Hålla sig till fakta. Kan man inte det så ska man hålla tyst.

Säger denna klarsynta kvinna, där hon ligger med en kropp som numera mest gör ont. Hon lider av nervsmärta, något som inte ens hennes morfinplåster rår på. Trött är hon mest hela tiden, klagar hon.
Men hjärnan, den är det verkligen inget fel på.