Skip to main content

Jag blir taggad av att testa mina gränser

Blogginlägg   •   Maj 12, 2014 11:29 CEST

Med mycket träning och planering i bagaget ställde sig Camilla Wellin, 43 år, vid startlinjen den 4 augusti 2013. Hon skulle springa sitt livs första ultralopp. Det var en av årets varmaste dagar och hon var fruktansvärt nervös.

– Det var som att spänningen nästan gick att ta på. Det var en väldigt speciell känsla. Och jag var otroligt nervös. När startskottet gick rusade alla iväg och det kändes som att jag blev ensam kvar, men till slut fick jag igång benen. Nu skulle jag springa hela 50 kilometer.

Hur såg din löparbakgrund ut?

– Jag började springa lite mer på allvar 2009 när jag slog vad om att springa Stockholm Halvmarathon. Sedan gick jag med som distansmedlem i TSM, Team Stockholm Marathon, och sprang ASICS Stockholm Marathon den där rysligt kalla dagen 2012. När jag kom i mål tyckte jag inte att det hade varit så jobbigt som många sagt.

Varför bestämde du dig för Stockholm Ultra Marathon?

– Jag ville ha ytterligare en utmaning. Jag har märkt på senare år att jag blir taggad av att testa mina gränser. Egentligen skulle jag ha sprungit även maran 2013, men så blev jag sjuk och fick ställa in. Därför var det perfekt att jag hade Stockholm Ultra Marathon som mål.

Hur la du upp din träning?

– Jag använde mig av Anders Szalkais träningsprogram för Stockholm Ultra Marathon, 50 km – och modifierade det lite så att det skulle passa in i mitt övriga liv. Jag sprang lite längre pass och tränade lite extra styrka. Jag har nämligen märkt att jag blir väldigt trött i axlarna när jag springer långt, därför tränade jag lite mer överkropp.

Hur långt sprang du som längst innan loppet?

– Jag tror att mitt längsta pass var 42 eller 43 kilometer, Jag sprang hemifrån Gustavsberg, in till stan och tillbaka. Tråkigt? Nej, för mig blir det aldrig tråkigt trots att jag oftast springer själv. Fötterna går av sig själva och tankarna får flyga fritt.

– Jag sprang några pass med TSM:s ultragäng också. Det var väldigt kul, och jag kände att jag blev lite extra sporrad av de andra. De hade föreläsningar också som var väldigt bra. Det är viktigt att lyssna på andras erfarenheter också.

Laddade du med någon speciell mat innan loppet?

– Nej det gjorde jag inte. Men jag hade hört Rune Larsson säga att det är viktigt att lära sig äta i språnget. Jag hade tränat lite på att äta och springa, och tycker att det funkar sådär. Men jag åt lite frukt, chips, russin och en kaviarmacka. Sen drack jag mycket och hade faktiskt med mig eget vatten som jag blandat bordssalt i.