Skip to main content

Bellmanstafetten fick Camilla att börja springa

Nyhet   •   Jun 09, 2014 14:09 CEST

Camilla Rosén avskydde att springa. Ändå blev hon övertalad av en kollega, på Stadsmissionen i Upplands Väsby, att springa Bellmanstafetten förra året. Nu har hatet förvandlats till något som liknar kärlek.

– Trots att jag egentligen aldrig sprungit visste jag att det inte var något för mig, jag har ju astma. Sen fick vi på Stadsmissionens interna websida se att de sökte personal som ville springa Bellmanstafetten. En kollega sa att det kunde bli en kul grej, att det blir precis så roligt som vi gör det. Hade det inte varit för henne hade jag aldrig anmält mig, skrattar Camilla.

Två månader var det kvar till loppet, och Camilla blev sporrad att komma igång med träningen. Hon varvade promenader och småjogg två till tre gånger i veckan.

– Jag blev motiverad av att vara anmäld till Bellmanstafetten. När det väl var dags för loppet lyckades jag faktiskt springa fem kilometer utan att gå eller stanna. Jag var toknöjd efteråt.

Camilla berättar vidare att ingen i Stadsmissionens lag hade någon egentlig träningsbakgrund. Men tiden innan loppet peppade de varandra och pratade om sin träning, även om de aldrig tränade tillsammans.

– Vi var ett av de sista lagen i mål men vi kände oss ändå som vinnare. För oss handlade det inte om att springa fort, utan att vi faktiskt gjorde något tillsammas – det händer inte så ofta.

Hur var det att springa själva loppet?

– Jättekul, men tungt som fasen. Jag var först ut i vårt lag, och det var en speciell känsla att lämna över stafettpinnen. Att vi var ett lag triggade mig att springa hela sträckan trots att jag var trött. Sen var det himla kul att stå och heja på de andra i laget. Bellmanstafetten är verkligen en suberbra grej för företag för att stärka gemenskapen. Men det måste vara jättekul kompisgäng också.

Har du fortsatt att springa?

– Ja, det har jag faktiskt. Jag kallar det för att meditationsjogga. Det är ett sätt för mig att slippa vardagen, att komma ifrån disk och sånt ett slag. Jag trodde aldrig att jag skulle börja springa, jag hoppas att jag kan motivera andra att börja. Jag har blivit lite förälskad i att springa.