Buthler & Öhrlund hos Storytel!

Det har nog inte undgått någon att författarduon Buthler & Öhrlunds böcker har blivit populära och uppmärksammade på Storytel!

Det är många som gillar böckerna och ännu fler som har åsiketer om desamma, så vi blev väldigt glada när vi hade möjlihet att bjuda in till frågestund med Dan Buthler på vår Facebook-sida den 9 mars så du som lyssnare kunde ställa frågor och ventilera tankar kring böckerna och få svar!

Den 12 April släpps Buthler & Öhrlunds nästa ljudbok, Jordens väktare, på Storytel och detta vill vi uppmärksamma lite extra! Så vi har nu glädjen att berätta att Buthler & Öhrlund kommer att smyglansera sin egen blogg genom att gästblogga hos Storytel!

De kommande veckorna får du läsa om hur denna författarduo arbetar när de skriver böckerna! Vi får en liten inblick i allt från manus-arbete, reserch och hur det går till när boken blir ljudbok!

Vi börjar med ett första inlägg från Buthler och Öhrunds blogg redan idag, varsågoda!

Visst är det intressant att så mycket av vår underhållning handlar om död?

De flesta av oss har ingen egen erfarenhet av döda människor. Visst finns det människor som har som arbete att ta hand om en oundviklig del av livet, men idag dör allt på behörigt avstånd från oss. Inte ens slakten av det vi äter dör inför oss.

Är det därför döden är med i nästan alla våra lediga stunder? Vi kopplar av med filmer, tv-serier och (helst, om jag får välja ;)) böcker, där handlingen kräver att någon stackare sätter livet till. Allt från de smågulliga ”Morden i Midsommer” till overkliga splatterfilmer. Mord och död är basen för merparten av vår underhållningsindustri.

Varför är vi så fascinerade av döden? Handlar det om vårt behov av att se det goda vinna i en värld där vi, som aldrig förr, får höra om allt elände som drabbar människor varenda dag?

Får vi utlopp för primitiva däggdjursinstinkter som kräver hämnd i ett, åtminstone på ytan, välordnat och civiliserat samhälle? Eller är vi bara slöa och har vi bara vant oss vid att någon måste dö för att föra historien framåt?

Vad ska läsaren tänka?

Vi hamnar ofta i diskussioner om hur vi ska berätta en viss episod för att få fram en viss känsla eller attityd. Det är ju inte så spännande att läsa att någon ”är så arg att han kokade inombords”.

Samtidigt som vi letar efter ett nyanserat sätt att uttrycka just denna händelse så ska det beskrivningen passa in i handlingen, drivet och tempot, och stödja och helst fördjupa känslan läsaren får av karaktären.

Allt detta kan göras på så många olika sätt och dessutom har vi nu förstått att hur vi än väljer att göra, så kan det läsas på nästan lika många sätt. Så vi har kommit fram till att vi helt enkelt måste skriva på ett sätt som vi båda känner uttrycker det vi vill nå fram med och sedan får vi hoppas att så mycket som möjligt når fram till läsaren. Det är nämligen så att ingen läsare någonsin kommer att få ”höra” samma historia som vi försöker berätta, bara en alldeles egen variant, som är personlig för var och en. Men i detta ligger å andra sidan en otrolig charm.

Hur kommer ni på allt?

Det korta svaret är väl egentligen att dikten aldrig ens når verkligheten till knäna. Om vi säger Josef Fritzl? Eller den i stort sett okände ukrainaren Andrej Tjikatilo? Han dömdes till döden och avrättades för att ha mördat. torterat och delvis ätit upp 52 kvinnor och barn. Polisen hittade delar av offren i en frys i hans hem.

Så när vi skriver om den ondska som faktiskt finns i världen så kan det låta som vi är helt vrickade. Det kan ju i och för sig vara sant, men jag tycker kanske inte att det går att använda just våra böcker som bevis ;)

Visst är vi väldigt öppna med att beskriva vad människor är kapabla till och beredda att faktiskt göra mot andra, men på det stora hela är det ju faktiskt mycket värre att läsa en kvällstidning en helt vanlig vecka.

På plats i Florens

Vi åkte på en resa till den vackra, gamla staden i Toskana. Våra skurkar i ”Jordens väktare” kommer nämligen att ställa till med en massa trubbel bland all historia och konst. Vi har tyvärr inte tid och råd att åka till alla ställen vi skriver om och eftersom detta åter är en internationell historia så kan vi ibland önska att vi kunde hålla oss till att skriva om mord på Gotland, eller något annat ställe där vi kunde ha råd att vara så noggranna som vi skulle vilja. Men till Florens måste vi helt enkelt åka.

Det började ju inte så bra, i Frankfurt fick vi beskedet att det snöade och stormade (mars 2010) så det var nog lite oklart om det skulle gå att flyga dit. Senare när vi nästan gett upp visade det sig att vi kunde flyga till Bologna som tydligen har en mycket större flygplats. En titt på kartan visade att det ändå måste vara bättre än ett hotellrum på flygplatsen i Frankfurt. Så sagt och gjort. Att vi hade bokat hyrbil till flygplatsen i Florens måste ju gå att ordna? Det skulle gå buss dit och det var ju bara 13 mil.

Nu visade det sig att trafiken här mäts i timmar och inte avstånd. Snön hjälpte ju förmodligen inte heller. Så när vi kommer fram efter en fem timmars krypkörning i Alperna var taxi det enda som funkade. Det visade sig dock snart vara en välsignelse. Florens är nämligen, på gott och ont, i grunden fortfarande en medeltidsstad. Och då var yrket stadsplanerare inte riktig på modet. Så man får helt enkelt inte åka in i stora delen av staden och även om man gör det så är det ett veritabelt äventyr att parkera.

Så, ännu en gång, fick vi en påminnelse om att man inte kan planera vare sig terrordåd eller bokhandling utan att resa sig från tangentbordet och åka ut i världen. Att det sedan är till ett ställe där mat och vin är helt fenomenalt får man bara ta ;)