Från baksätet till förarsätet - krönika av Fazeela Selberg Zaib

För svenska muslimer har nog folkbildningens sfär aldrig betytt så mycket som den gör i dag.

Tittar man fyra decennier tillbaka har civila samhället i Sverige genom diverse kulturella och religiösa föreningar varit en plats för dåtidens invandrade arbetskraft eller flyktingar. De muslimska föreningarna, som till en majoritet startats och drivits av invandrade män, har till största del verkat lågmält och med ett mer introvert perspektiv på livet som muslim i Sverige. Det har handlat om rent praktiska frågor som; var ska vi begrava våra döda? Var ska vi be fredagsbön? Hur gör vi när vi vill gifta oss både religiöst och statligt?

Ibland kan jag tycka att det där är enkla frågor man kunnat lösa i ett andetag. Men med tanke på de frågor jag fått under min livstid så som ”duschar du med slöjan på?” eller ”har du valt din man själv?” (absolut, och han fick i sin tur två kameler och en espressomaskin), kan jag förstå att Rom behövde några decennier innan man ens fick bygglov!

Nåväl, dessa män gifte sig eventuellt och fick barn. Kvinnorna fortsatte sitta i baksätet, om de ens var med i bilen, vad gäller ledarskap och utformning av verksamheten. I och med födseln av barn på sena 70- och 80- talen väcktes även frågor om hur man exempelvis skulle erbjuda koranundervisning och manlig omskärelse. Det var också nu den generationen svenska muslimer började interagera med majoritetssamhället utifrån ett nytt perspektiv; som föräldrar till barn på dagis, skolor och fritidsklubbar. När barnen blev äldre blev det viktigt att se till att det fanns mötesplatser för de i ungdomsföreningar.

Genom föreningslivet kom även den naturliga kontakten med studieförbunden. En del studieförbund var oerfarna i samarbetet med religiösa samfund, särskilt muslimska. De var vana vid samarbeten med exempelvis islamkritiska politiska flyktingar från en del länder med muslimsk majoritet. Som tonåring under 90-talets senare del märktes detta av i utbudet av diskussioner och i de paneler jag som ung tjej blev inbjuden att delta i eller lyssna på. ”Kan man vara feminist och ha slöja samtidigt?” ”Är islam förenligt med demokrati?” och den vanligaste av alla, ”Slöjan är ett kvinnoförtryck.”

Panelen bestod av samma klipp-och-klistra gäng. En eller två exil-iranier som svartmålade Sveriges icke-iranska muslimer för vad någon Mullah tyckte i Iran eller för att de tvingats bära slöja och en politiker på riksdags- eller kommunal nivå som applåderade dessa rop på frihet (läs förbud). Ibland var jag inbjuden att ge mitt perspektiv, men ofta var det en plats på läktaren som gällde.

Visst hade ett interreligiöst samtal pågått under en längre tid mellan främst kristna församlingar och de första muslimska samfunden, men det som ändå var utmärkande i samtalen om islam och muslimer på den tiden var att det sällan var muslimer som bjöd in eller fick sätta ton i diskursen.

Under samma tidsperiod började vi från den yngre generationen muslimer väcka nya frågor bortom de praktiska kring religion och livsstil. Frågan om identitet och tillhörighet, om det finns en blå-gul islam och vad den i så fall innebär? På olika muslimska ungdomskonferenser var temat allt mer riktat mot individ, ansvar och framtid. Kvinnornas roll, mer framträdande än innan då de nu fanns med på styrelsenivå, var ändå inte i närheten av ordförandeskap.

2000-talet blev en viktig brytpunkt av flera olika skäl. Det går knappt att skriva om islam och 2000-talet utan att nämna elfte september. Ett datum då världen förändrades. Jag var 18 år när det hände och det som följde var en tid av kollektiv misstänksamhet, anklagelser och mediedrev. Även här var det de muslimska ungdomarnas frågor kring identitet, fred, terrorism och kvinnoförtryck som kom att väcka till liv en folkrörelse utan dess like i Sverige.

 Vid denna tid, några år in på 2000-talet, hade Sensus studieförbund och det nybildade muslimska studieförbundet Ibn Rushd startat ett samarbete. Sensus med sin kristna bakgrund hade viljan och kompetensen att förvalta ett sådant samarbete och tog Ibn Rushd under sin vinge under ett antal år innan studieförbundet blev självständigt år 2008.

Tillsammans startade Sensus och Ibn Rushd projektet ”Att främja islamisk fredskultur” och 100 muslimska ungdomar från alla delar av Sverige utbildades till fredsagenter.  Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR)bildas 2008, som idag är Sveriges snabbast växande fredsrörelse. Fredsrörelsens idé och koncept har redan exporterats till Frankrike där SMFR hjälpt till att starta upp en avdelning. Fler länder i Europa är på gång. Tack vare de verktyg som folkbildningen nu kunde erbjuda samhället, och muslimer i synnerhet, kunde frustration förvandlas till folkrörelse och förändring.

 Under samma decennium gick kvinnorna från baksätet till förarsätet och flertalet muslimska föreningar och förbund fick sina första kvinnliga ordföranden.  Flera andra folkbildningsaktörer föddes så som Kista Folkhögskola. Det som är utmärkande för de muslimska folkbildningsaktörerna idag är skillnaden i framtoning. Man vägrar inta en offerroll utan vill vara en initiativtagande och självständig del av samhället.

 Vad mer kan folkbildningen vara plattform för?

Som muslim har jag ofta känt att samhället haft förväntningar på mig att ta ansvar. När jag engagerade mig i projektet Fredsagenterna och var med och grundade SMFR tog jag ansvar för mig själv och den värld jag vill leva i. 

Jag har också förväntningar på samhället och folkbildningen vad gäller nutidens och framtidens utmaningar. Vad ska vi tillsammans göra åt det faktum att en märkbart stor del av kristna araber och syrianer hjälpt till att rösta in Sverigedemokraterna i Södertälje? Att 40 % av Sveriges befolkning känner sig ofrivilligt ensamma? Att varken kvinnor eller män formellt kan utbilda sig till muslimska teologiska ledare i Sverige idag?

En sak är säker. År 2012 kommer att bli ett år då vi kan välja och vraka bland flertalet aktörer i folkbildningsbuffén som tillsammans kan ta sig an dessa utmaningar.