Hur lång är din klitoris? Krönika av Vio Szabo

När jag gick andra klass i gymnasiet kom en skolinformatör till en av biologilektionerna. Vår lärare hade några veckor tidigare tagit sig igenom en plågsam lektion om äggstockar och spermier och också hunnit föra fram några värderingar: tjejer har mindre sexlust än killar, det är så rent biologiskt, och det skulle vi helt enkelt lära oss leva med.

Skolinformatören kom alltså senare, från någon förening, kanske var det RFSL, eller var det RFSU? Det räckte med RFS-förkortningen för att vissa i klassen skulle börja viska ”bögar” i förväg. Tanken var att skolinformationen skulle täcka upp för det där ”…ja, andra”. Det som med andra ord inte var cis-heterosexuellt. Men informatören pratade inte om bögar. Eller flator. Inte ens en liten transperson pratade informatören om. Informatören pratade om sex och sexuell hälsa oavsett vem det berör och hur den ligger. Jag minns att jag frågade om det var så som vår lärare hade sagt, att tjejer rent biologiskt hade mindre sexlust än killar? Min lärare utbrast anklagande att men, det var ju inte SÅ hon menat! Nej, sa informatören, så är det inte, och förde något resonemang om att det är individuellt… Jag hörde inte resten av svaret. Tänk om jag själv kunde göra samma skillnad för någon annan någon gång, tänkte jag. Tänk om jag kunde ge upprättelse till någon och på samma självklara sätt stå för allas lika värde.

När jag några år senare själv gick fram till unga människor på festivalcampingar med kondomer i händerna och frågade ”vet du var slemhinnorna sitter på kroppen?”  eller ”hur lång är klitoris, tror du?” framstod det med smärtsam tydlighet att skolan inte fyller sitt uppdrag.  ”klitoris, är det den där g-punkten?” sa unga tjejer som satt på campingplatserna med sina festivalragg. Utan kunskap om kroppen, utan kunskap om sätt att skydda sig själv och andra och utan verktyg för eller medvetenhet kring sexuell makt, hade de kastats ut i livet från en skola som inte förberett dem för fyllehångel, festivalcampingar och klamydia.

Att gå igenom en hel skoltid och hela tiden få veta att man själv är en ”… ja, annan”, gör att förtroendet för hela skolan sjunker. Alla förlorar på att det finns ”dom”, som inte är närvarande i rummet men som ändå måste respekteras.  RFSL Ungdom har utbildningar i normkritisk pedagogik, i grunden ett antidiskrimineringsarbete. Ibland när jag berättar att jag utbildar ur ett normkritiskt perspektiv säger pedagoger: ”Precis det jobbar vi jättemycket med! Värderingsövningar…” och beskriver övningar där elever får ta ställning till saker som inte ens ska vara uppe för diskussion: ska homosexuella få adoptera? Ställ dig i det hörnet om du tycker det! Är det okej med muslimer? Ställ dig i det hörnet om du tycker det! Skolan använder verktyg som lär vissa elever att ”alla som inte är som jag behöver jag tolerera” och sätter vissa elever i den obehagliga situationen att behöva ta ställning till om de själva är okej eller inte, om de själva ska ha samma rättigheter som andra eller inte.

Att som ledare fånga upp och göra en person medveten om att det existerar normer och system på samhällsnivå, som individer måste förhålla sig till på ett eller annat sätt, är en utmaning. Och det är skolans uppgift. Alla har inte tillgång till eller möjlighet att skaffa sig information på egen hand, och skolan måste finnas där som en bra grund. Men som det ser ut idag är ens kunskaper beroende av ens specifika skola, förkunskaperna och intresset hos ens enskilda lärare, de material som används och, faktiskt, om skolan tagit in ideella krafter för att täcka glappet. För det gör skolor. Istället för att prata om hur det går att skydda sig själv och sin partner om båda råkar ha samma könsorgan, tar skolan in ideella föreningar med expertkunskap.

Experter och organisationer med djupgående kunskap ska absolut finnas, men utanför skolan: för den som är intresserad, för den som vill veta ännu lite mer, för den som vill diskutera i en studiecirkel. Den ska inte gå i under lektionstid för att säkerställa att eleverna får en bra utbildning.

”Jag har lärt mig mer på 10 minuter med dig än jag lärde mig under hela min skoltid!” sa en ung person till mig för några år sedan. Jag blev lika glad som jag blev förbannad. Bra utbildning om sexuell hälsa, identitet och makt får inte vara ett komplement. Skolan måste skärpa sig och börja leverera grundläggande bra utbildning till alla elever. Under tiden finns lyckligtvis ideella krafter som kan komplettera de mest skriande bristerna.