Kom igen studieförbunden - dags att levla upp! krönika av Christine Cars-Ingels

Som de allra flesta i min omgivning sitter jag framför datorn större delen av arbetsdagen. Väl hemma kopplar jag upp mig för att hålla kontakt med barnens skolor, betala räkningar, prata med kompisar, se på TV när det passar mig och lite annat. Jag har svårt att föreställa mig hur det är att dagligen möta begrepp som ”logga in”, ”ladda ner”, ”twittra”, ”facebooka” och ”googla” utan att ha den blekaste aning om innebörden. Tänk om jag inte kunde använda nätet…

I folkbildningen har jag många gånger sett lusten att lära på nära håll. När cirkelledaren Ulla, själv pensionär, höll datacirklar hos Studieförbundet Vuxenskolan ekade datasalen av ivriga och upprymda röster. Vi hade aldrig några problem med att fylla cirklarna - konceptet äldre lär äldre drog folk.

 Studieförbunden har bidragit till att svenska pensionärer ligger i topp när det gäller IT-användningen jämfört med andra EU-länder. Och arbetet fortsätter då det kommer att krävas ständiga insatser för att alla ska vara med på rimligt lika villkor i en tid där ny teknik tas i bruk i ett rasande tempo. Att kunna koppla upp sig är idag nästan synonymt med att vara med och påverka samhället. När lokalbladet bara tar emot insändare per e-post har det verkligen blivit svårt att göra sin röst hörd för den som inte använder nätet. Logga in eller tala för döva öron!

 Även de politiska församlingarnas arbete digitaliseras. Möteshandlingar skickas bara ut digitalt. Tågtabellen hittar du bara på nätet, likaså har Systembolaget gett ut sin sista papperskatalog över sortimentet. Den som vill beställa vin får snällt söka bland digitala varunummer. Det finns otaliga liknande exempel. Den som inte hänger med får betala ett högt pris för de uppkopplades bekvämlighet och effektivitet.

För att kunna hjälpa fler ut på nätet behöver studieförbunden inte bara fler ”Ullas”, utan också cirkelledare i alla ämnen som är internetkunniga. Sådana som kan visa på Internets möjligheter för den som vill lära sig mer om exempelvis keramik eller medeltiden. Visa webbplatser för drejtekniker och arkeologiska fynd. Det finns mycket fin pionjärverksamhet i studiecirklarna, men åtskilligt återstår. Det behövs en kraftfull drivkraft i täten mot ett digitalt samhälle för alla. Det är för mig självklart att det är folkbildningen, tillsammans med biblioteken, som står för engagemanget.

 Studieförbunden och Folkbildningsförbundet var några av initiativtagarna till kampanjen Digidel 2013 som lanserades förra året, med målet att få ytterligare 500 000 svenskar att börja använda Internet före slutet av 2013. Digidel vill att alla ska våga, vilja och kunna använda Internet, och våra partners och eldsjälar ger många en chans att bli kunniga och modiga användare, men det kommer alltid finnas några som inte anammar tekniken. Kvar står de som är svårast att nå. De som uppger att de helt saknar intresse för nätet. Det handlar främst om äldre personer men också yngre, och då handlar det främst om personer med lite i plånboken och kort utbildning. Studieförbunden har en stor utmaning i att nå dem, men också resurser och nätverk. Är det någon som kan klara uppgiften så är det just folkbildningen.

Rent konkret kan det handla om allt från att ordna inspirationsdagar om Digidel för cirkelledare till att bjuda in och prata möjliga satsningar med medlemsorganisationer som når folk med låg datakompetens. Eller varför inte låta sig inspireras av samarbetet mellan studieförbund och bibliotek i Kalmar, Kronoberg och Blekinge län? Där har de jobbat i en trestegsraket mot digital delaktighet. Biblioteken har fångat in målgruppen, erbjudit ”prova på verksamhet” och studieförbunden har tagit vid därefter genom subventionerade studiecirklar. Verksamheten har fått regionalt stöd. 

 Digidel har nått halvtid men det är långt kvar till målet. Nu måste vi ta nya tag, särskilt för att nå dem som inte redan stå på kö för att lära sig. Det är dags att levla upp!