Skip to main content

Änglamamma – 10 september både glädje och sorg

Blogginlägg   •   Sep 11, 2014 00:21 CEST

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

WHO har utsett 10 september till en dag att uppmärksamma suicid i världen:

World Suicide Prevention day.

Jag har letat runt på nätet för att försöka ta reda på varför det är just den 10 september. Jag har inte kunnat hitta något om det.

Däremot läste jag en del intressant på hemsidan http://www.iasp.info/wspd/ :

Dagen har uppmärksammats sedan 2003 i den här formen.

Antalet självmord i världen är 800 000 varje år, en person var 40 sekund.

800 000 som inte hade behövt dö.

I Europa och Nordamerika är det oftast någon form av psykisk sjukdom som depression eller alkoholmissbruk som ligger bakom ett självmord. Medan det i Asien i högre grad är en impulshandling.

Här i Sverige uppmärksammas dagen med ljusmanifestationer på olika håll i landet.

På Sergels Torg i Stockholm tändes 1600 ljus, en för varje person som tog sitt liv i Sverige 2014.

Det anordnas också föreläsningar och seminarier på sina håll.

Jag tycker det är jättefint att det finns en särskild dag då detta ämne ligger i fokus.

Vi behöver den att samlas kring.

Jag skulle önska att den var mycket större. Jag vill att den blir en angelägenhet för alla, även för dem som inte är direkt berörda.

Den ska synas och höras. I tidningar, TV, sociala medier och i samtalen.

Alla kommuner ska ha en egen ljusmanifestation. Vi ska fylla Sergels torg nästa år med tal, ljus och musik.

Som en ödets ironi är 10 september också vår bröllopsdag. I går var det 20 år sedan vi gifte oss i Lida friluftskyrka i Tullinge. Daniel var 5 och Helena 3½ när vi gifte oss.

Helena tyckte alltid om familjesammankomster och deltog glatt i allt som hörde till bröllopet. Hon hade en blåblommig klänning med krage och var så nöjd med sig själv.

Hon hade efteråt glatt berättat för förskolepersonalen om kvällen: att vi suttit i långa rader och ätit länge, mamma hade en fin klänning, mormor var där och mamma och pappa var så glada så de hoppade (bröllopsvalsen :-))

Vem kunde ana att den där glada 3-åringen i fina klänningen drygt 18 år senare inte skulle orka leva?

Att det på vår 20:e bröllopsdag skulle tändas ljus till hennes minne på Sergels torg.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera