Skip to main content

Änglamamma om att höstfixa graven

Blogginlägg   •   Sep 28, 2014 00:25 CEST

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

Nu är sommarblommorna på graven utbytta mot ljung.

Däremot lät vi de flesta små figurerna; hjärtan, ugglor, stenar, tårta med med vara kvar. Det får vara kvar åtminstone tills vi sätter dit ljuslyktorna litet längre fram. När vi gör vinter.

Det känns ganska bra att ”göra höst” däruppe.

Samtidigt är det också tröstlöst när man tänker på alla år vi har framför oss när vi ska göra iordning för hösten, för våren, för sommaren. Lyktor som ska sättas dit och tas bort. Emellanåt kommer vi att få köpa nya.

Jag har en låda i förrådet där jag sparar alla saker som prytt graven nångång. Det är både det vi har tagit dit men också sånt som kommer från andra. Det kommer nog att blir en ganska full låda med tiden. Egentligen tokigt att spara dessa saker men det känns fel och respektlöst på nåt sätt att slänga också.

Ska jag vara ärlig är det mest Tommy som sköter graven. Jag sätter dit något ibland men han är den som är duktig på att få det fint där. Han har bra tankar om vad som passar och hur man sköter det och när det till sist är dags att kasta.

Jag åker till graven nångång varje vecka. Inte så ofta som jag trodde det skulle bli. Det har helt enkelt uppkommit andra sätt och ritualer att minnas Helena. Jag fixar ofta med skänken där vi har foton och minnessaker eller åker förbi platser jag förknippar med henne. Framför allt engagerar jag mig frågor kring psykisk ohälsa och suicid. Det är också sätt för mig att minnas Helena.

Men graven är ändå den ”officiella” minnesplatsen. Den som ska bestå och dit alla kan komma när de vill. Och dit åker jag alltså minst en gång varje vecka. Det finns fina strövområden runt kyrkogården så jag har ofta med en eller fler hundar och tar en långpromenad i omgivningarna. Det brukar kännas bra, som att jag hälsar på Helena litet längre.

När jag är vid Lilla Dalen som platsen heter så spelar det ingen roll var på kyrkogården jag befinner mig. Jag vet alltid åt vilket håll Helenas grav ligger. Det är som en inbyggd kompass som alltid pekar åt det hållet.

Gravstenarna omgärdas av en låg häck. Först ser man inte stenen för häcken skymmer. När man kommer närmare ser man det översta på stenen men inte förrän man är nära ser man hela.

VARJE gång jag kommer gående, innan stenen dyker upp bakom häcken, så håller jag tummarna för att stenen inte ska vara där. Några bråkdels sekunder lyckas jag nästan lura hjärnan att det värsta inte hänt och att Helenas grav inte ens existerar. Jag vill det så gärna så ofta håller jag tummarna att stenen inte ska vara på sin plats.

Men naturligtvis finns den där.

Det har hänt, Helena har sin grav på Lilla Dalen och vi kommer att se årstiderna förändras där så långe vi själva lever.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera