Skip to main content

Änglamamma om tragedierna som förenar

Blogginlägg   •   Sep 24, 2014 00:24 CEST

Jag heter Eva Wedberg. Jag är gift, har tre barn, bor i Tumba, jobbar som civilekonom och är kassör för Suicide Zero. Den 12 januari 2013 förändrades vårt liv för alltid när vårt mellanbarn Helena tog sitt liv, 21 år ung. Genom att dela min historia hoppas jag kunna bidra till att öka förståelsen för hur självmord kan drabba, hur man kan gå vidare genom sorgen och hur vi alla kan hjälpas åt för att förebygga självmord. Vill ni läsa om hur det var i början så läs min blogg www.catchingup.bloggplatsen.se

Jag hade en jättebra kväll på Febe häromkvällen. Varmt och välkomnande och goda samtal kring min föreläsning.
Jag har träffat många fina människor sen jag förlorade Helena. Flera har jag kommit i kontakt med via min blogg eller Facebook. Trots att jag aldrig ens pratat med dem/er så känns det som vi är nära vänner.
Jag slås av vilken gemenskap som finns mellan oss som förlorat någon nära. Den finns mellan oss som mist i Suicid och den finns mellan oss som förlorat barn. Den finns naturligtvis också i andra sammanhang när livet slår till; sjukdomar, andra förluster. Vi har alla varit med om det i det större men kanske inte så personliga planet när det händer något i världen som berör oss. Estonia, tsunamin, 11 september för att nämna några.
I det här inlägget väljer jag att i första hand skriva om förlusten av barn.
När jag möter en annan person som förlorat ett barn spelar det ingen roll vilken ålder barnet hade eller orsaken till förlusten.
Det spelar heller ingen roll vem jag eller den andra är. Vilket yrke eller bakgrund vi har. Man eller kvinna är oväsentligt.
Det enda som finns är en samhörighet i att vi delar det svåraste som finns. Vi möts i det svåra och finner kraft i det.
Jag kan känna att det finns ett lugn och harmoni kring dessa möten som jag önskar skulle uppstå även i andra sammanhang.
Hur ofta är det så? Funderar vi inte alltför ofta vilka vi är, hur vi verkar i den andres ögon. vi vill gärna framstå som både roliga och intelligenta och se så bra ut som möjligt. Och vi har en massa förutfattade meningar om andra.
När tragedin är ett faktum släpper vi på fördomarna och det är då vi möts på riktigt.
Det borde vara på samma sätt i alla situationer och det ska inte behöva inträffa katastrofer innan vi inser det.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Agree With Privacy Policy