Skip to main content

Väljer någon att ta sitt liv?

Blogginlägg   •   Dec 15, 2013 23:32 CET

Ofta säger vi att någon som tagit sitt liv valt att göra det. ”Hen valde att ta sitt liv”. Men hur är det egentligen? Är det ett val och hur påverkar språkbruket vår uppfattning om självmord?

För mig är ett val resultatet av att rationellt överväga för- och nackdelar och sedan fatta beslut. Vi väljer politiska partier i allmänna val. Vi väljer vilken bil eller lägenhet vi ska köpa. Vi väljer vart vi ska resa på semester. Gemensamt är att personen jämför, funderar och fattar rationella beslut. Men när vi säger att en suicidal person väljer att ta sitt liv lägger vi skulden på individen som sannolikt är djupt deprimerad eller lider av annan psykisk ohälsa. Hur mycket val är det då frågan om?

Om du är full och kör bil med sommardäck på halt väglag och får sladd samtidigt som du får möte, har du då valt olyckan? Knappast. Det var en olyckshändelse. Men föreställ dig en deprimerad person som har blivit dumpad av sin partner. Hen har även förlorat jobbet och tagit ett par öl. Det är kväll och personen går på en bro utan höga skyddsräcken. Mörker och djup ångest omsluter personen. Hen kanske har haft hopplöshetstankar under en tid. Och där på bron finns en tillgänglig metod för att ta sitt liv. Personen hoppar och avlider. Liknande självmord inträffar ofta i Sverige. Men var det verkligen ett val eller var omständigheterna sådana att en psykologisk olycka inträffade?

Om vi ser på självmordet som ett psykologiskt olycksfall så inser vi att samhället kan påverka suiciden. Vi lägger inte skuld på individen, att denne väljer självmordet, utan vi ser samhällets roll. Ser vi det som en olyckshändelse, så som vi sett arbetsplatsolyckor och trafikolyckor, så inser vi att det finns en mängd barriärer där vi kan förebygga olyckshändelsen. För att citera suicidpreventionsexperten professor Jan Beskow: ”Faktum är att människan utstår nästan vilken plåga som helst för att få vara kvar i livet. Kroppen vill leva men kognitionerna, det vill säga varseblivningar, bilder, minnen, tankar, problemlösningar med mera, vet inte alltid hur det ska gå till.”

En efterlevande som tänker att hens förälder, syskon, barn eller vän valtatt ta sitt liv får ofta djup ångest. Hur kunde hen välja bort livet? Hur kunde hen välja bort mig? Grubblerierna kan i vissa fall bli så intensiva att närstående kan kopiera händelsen och själva ta sitt liv. Tankarna kan sätta i gång mekanismer som är svåra att värja sig emot. Men ser vi i stället på dödsfallet som en olyckshändelse så minskar skuldbeläggningen. Min förälder/syskon/barn/vän valde inte döden. Hen råkade ut för en psykologisk olyckshändelse. Denna händelse hade med största sannolikhet kunnat förebyggas, men det var inte ett rationellt beslut bakom tragedin. Därför vilar ansvaret på hur det kunde hända mer på samhället än på individen.

När vi inser att samhället kan minska psykologiska olycksfall genom att fokusera på de barriärer som räddar liv, på samma sätt som skett inom trafiken och på arbetsplatser, då kan också en förändring ske. Vi kan tydligare förstå vikten av att göra gedigna händelseanalyser kring suicid och suicidförsök. Och vi kan därför sannolikt kraftigt minska självmorden.

Så säg inte att någon väljer att ta sitt liv. Det räcker med att konstatera att någon tagit sitt liv. Skillnaden kan vara avgörande för hur vi framöver processar händelsen och lär oss av det. På så sätt kan dödsfallet få det goda med sig att vi kan lära oss av det som hänt och bidra till att färre tar sina liv.

Alfred Skogberg

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera