Därför jagar vi lodjur!

Lodjursjakten har debatterats flitigt i UNT sedan docent Per Alström med flera kritiserade den förestående jakten (UNT 23/2). Nu senast gav professor Göran Milbrink en något mer nyanserad bild av jägarkårens roll (UNT 11/3). Samtidigt beskylls dock jägare för att agera maktfullkomligt och för att försöka monopolisera viltförvaltningen när de nyttjar sin jakträtt. Varför jagar vi då lodjur? Svaret är enkelt - Jägarkåren jagar lodjur av samma anledning som lon jagar räv.

 Milbrink lyfter i sin artikel fram lodjurets inverkan på rävstammen. Det är helt korrekt att räven ofta är den predator som huvudsakligen begränsar rådjursstammen. Där lodjur förekommer så dödar de en hel del av rävarna, vilket innebär att rävpredationen på rådjur minskar. Därmed finns det fler rådjur för lodjuren, och potentiellt jägarna, att beskatta. Milbrink förbigår dock att där lodjur är vanliga, så begränsar de rådjursstammen mer än räven någonsin gör.

 Precis som lon så jagar vi räv bland annat för att kunna fälla fler rådjur. I län där lostammarna är starka jagas även lodjur av samma anledning. Det är inget unikt med denna förvaltning. På samma sätt begränsas exempelvis älgstammen delvis för att vi mer effektivt skall kunna nyttja skogen för att producera talltimmer (älg äter tall) och räv jagas även för att gynna hotade arter som fjällräv eller sydlig kärrsnäppa. Såväl lodjur och räv som älg förvaltas alltså delvis genom jakt. Målet är inte att utrota någon av arterna, utan att reglera stammarnas storlek med hänsyn till olika intressen, exempelvis ur naturvårds- och produktionshänseende.

 Jakträtten följer i Sverige markägandet. Myndigheterna avgör vilka arter som får jagas, men för majoriteten av det jaktbara viltet är det upp till jägaren att bedöma hur stammarna förvaltas. Ett krav är dock att jakt bedrivs på ett långsiktigt hållbart vis. Jägarna får alltså inte fälla mer byte än vad marken producerar. För älg, kronhjort och de stora rovdjuren fastställer dock myndigheterna även nivån på avskjutningen. När det gäller våra stora rovdjur, så fattas förvaltningsbesluten efter omfattande inventeringar och beräkningar baserade på aktuella forskningsresultat från såväl natur- som samhällsvetenskapliga ämnesområden. Här vägs faktorer som bevarandemål, stammarnas tillväxttakt och spridning in. Att kritisera enskilda jägare för att begränsa spridningen av lo, när man jagat i enlighet med de fastställda kvoterna och jaktområdena, är därför missriktad kritik. Spridningen söderut begränsas inte heller av jakten, utan av det vattenhinder som Mälaren utgör.

 Även förvaltningen av våra klövviltstammar är ofta föremål för debatt. Det är dock slående hur jaktens roll som populationsreglerande åtgärd ses som självklar av de flesta debattörer när det gäller klövviltet, medan samma personer helt förkastar tanken på att även rovdjur kan och bör förvaltas med jakt som ett av verktygen. Här förefaller istället besvärande ofta skönsmässigt tyckande, snarare än ekologiska insikter, ha företräde i debatten. Påståenden som ”vi vet att naturen sköter sig bäst själv” har framförts i debatten och är ett gott exempel på detta. En osaklig debatt, baserad på förlegade argument som saknar ekologisk grund, gagnar ingen.

 Uppsala län har troligen världens tätaste lostam och jakttilldelningen är mindre än tillväxten. De som fruktar att gå miste om möjligheten att skåda eller spåra lodjur i stadsnära områden på grund av jakten behöver inte rädas. Vid jaktens avlysning fanns fler lodjur kvar i Nåsten, än vad som fälldes i samma område. Så länge det finns rådjur kvar, kommer vi säkert också att ha lodjur där.

 Vi förvaltar lodjur enligt samma förutsättningar som annat vilt. Viltförvaltningen bygger på grundtanken om hållbart nyttjande och baseras såväl på insikten att man inte kan förvalta en art utan att det påverkar andra arter, som på avvägningar mellan olika intressen. Jägarnas såväl som andras.

Fredrik Widemo

Naturvårdsansvarig, Svenska Jägareförbundet

 Docent i zooekologi, Uppsala universitet

 Carl-Gustaf Thulin

 Föreståndare Centrum för vilt- och fiskforskning, SLU

 Docent i populationsbiologi, Uppsala universitet

Artikeln införd i Upsala Nya Tidning 22 mars 2010