Skip to main content

Svenska hundar allt mindre inavlade

Pressmeddelande   •   Jan 27, 2014 09:30 CET

En sammanställning av den genomsnittliga inavelsgraden hos våra svenska hundar visar en tydlig trend – inavelsökningen har successivt avtagit sedan 1990-talet. Det visar att uppfödarna blivit mer medvetna om riskerna med inavel!

Att para hundar som är nära släkt med varandra har traditionellt varit en accepterad avelsmetod för att skapa likhet och jämnhet i våra hundpopulationer. Inavel är dock en avelsmetod med hög riskfaktor, något som lyfts fram alltmer under senare år.  Även om avsikten är att ”dubblera” gynnsamma arvsanlag riskerar även de mindre förmånliga anlagen att nedärvas från båda föräldrarna, vilket kan leda till att recessiva defekter kommer till uttryck.

Ytterligare en konsekvens av att vissa genvarianter dubbleras och blir vanligare i populationen, är att andra blir ovanliga eller rentav går förlorade. På det här sättet reducerar inavel den genetiska variationen i rasen och minskar möjligheterna till en långsiktigt hållbar utveckling. Det är viktigt att komma ihåg att ingen hund, hur framstående på prov eller utställning den än må vara, är fri från defekta arvsanlag!

Uppfödare mer medvetna

Under de sista decennierna av 1900-talet började inaveln att ifrågasättas ordentligt. Den välkände genetikern Per-Erik Sundgren var en av de som gick i bräschen för att utbilda uppfödare om riskerna med nära släktskapsavel. Statistiken visar att de har lyssnat! I dag är det ytterst ovanligt att nära släktingar paras med varandra och svenska uppfödare är väl medvetna om konsekvenserna av inavel, både när det gäller de enskilda individernas hälsa och populationens långsiktiga överlevnad.

Under senare år har den genomsnittliga inavelsökningen (beräknad över fem generationer) hos våra svenska hundar varit lägre än förut och legat strax under 2 procent (se figur). Detta kan jämföras med motsvarande inavelsökning för svenska varmblodstravhästar som ligger kring 5–7 procent över fem generationer.

En bidragande faktor till den positiva inavelsutvecklingen tros även vara den ökade andelen importerade hundar som används i avel. Dessa hundar är ofta mindre besläktade med den svenska populationen.

Svårt att undvika inavel i små raser

Det bör dock poängteras att siffrorna representerar ett genomsnitt för samtliga hundar, oavsett ras. Det finns raser, särskilt vissa små populationer, inom vilka inavelsökningen fortfarande är högre än önskvärt, och där man på sikt riskerar hamna i svårigheter om inte obesläktade avelsdjur kan tillföras populationen. I en numerärt liten ras är det svårt att undvika inavel av den anledningen att ju färre djur populationen omfattar desto oftare kommer föräldrarna att vara släkt.

En viss grad av inavelsökning måste man räkna med och acceptera, men med ett klokt utnyttjande av tillgängligt avelsmaterial och internationellt avelsutbyte kan ökningen vanligen hållas på en rimlig nivå.

Andvänd fler olika hanhundar

Förutom att begränsa inavelsgraden hos avkommorna är en annan viktig åtgärd att inte låta någon enskild hane få för många kullar. Oavsett hur bra egenskaper en hund uppvisar innebär en alltför flitig användning av dessa individer ett högriskspel. Även den snyggaste, duktigaste och trevligaste hanen kan visa sig bära på mindre eftertraktade arvsanlag. Överanvändning av enskilda hundar leder dessutom till att det i senare generationer blir svårt att välja djur för parningar eftersom de ofta har samma individer i stamtavlan.

Vill du veta mer?

Kontakta Sofia Malm, genetisk sakkunnig på Avdelningen för avel och hälsa
Telefon: 08-795 30 26
E-post: sofia.malm@skk.se

Bifogade filer

PDF-dokument

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.