Öppet brev från Margareta Larsson (SD) angående upprättelse för de vanvårdade

En tredjedel av alla vanvårdade har blivit utan ersättning efter en överenskommelse med alla partier förutom SD. Margareta Larsson (SD) har sammankallat tolv olika intressegrupper för att de ska kunna bilda en stark paraplyorganisation och driver samtidigt på för att fler ska få ersättning. Senare idag kommer detta möte äga rum i riksdagen. Detta är Margareta Larssons öppna brev där hon bjuder in alla partier till samtal om hur man ska gå vidare för att möjliggöra en riktig upprättelse för de vanvårdade:

Jag, Margareta Larsson (SD), inbjuder härmed alla intresseorganisationer, forskare och andra partier till ett öppet och ärligt samtal om vad som gick fel med hanteringen kring de barn som vanvårdats när de skulle ha stått under samhällets skydd.
 
Mitt inflytande i frågan har hittills varit begränsat, inte minst med tanke på att Sverigedemokraterna inte ens blev inbjudna att delta med synpunkter på den ramöverenskommelse övriga partier slöt 2011.
 
Jag tänkte med det här brevet lägga mina kort öppna på bordet och i vart fall försöka visa vad jag tycker i vissa kärnfrågor som rör barn som vanvårdats. Det gör jag utan baktankar, utan påtryckningar från kommunikationstrateger och oavsett hur många procent vi kommer få i nästa väljarbarometer; jag gör det utifrån ett genuint intresse.
 
Inledningsvis vill jag konstatera att Maria Larsson, och regeringen, ställde föreningarna som företräder de vanvårdade inför ett fullbordat faktum. De kom från ett utsatt läge där de kämpat länge för att få ett erkännande för sin fråga överhuvudtaget, till en situation där de satt och förhandlade med riksdagspartier och personer som företräder regeringen. Detta kan inte ha varit det lättaste att hantera. Utan föreningarnas arbete och utan arbetet från enskilda företrädare som exempelvis Vanvårdad och bortglömd, Stulen barndom och Samhällets styvbarn som hela tiden legat på media och partier, hade jag inte ens haft chansen att skriva detta öppna brev.
 
Men nu anser jag det är dags att lägga gammal prestige bakom sig. Jag är väl medveten om att media behandlar Sverigedemokraterna som något som säljer lösnummer eller bör motarbetas, vissa intresseorganisationer vill inte heller delta i samtal och det finns en och annan forskare som inte besvarar mejl. Men ingen normal människa kan tycka det är rätt att rekvisit som lagstiftaren bestämt leder till sådana rättsvidriga resultat.
 
Jag bjuder in, förutsättningslöst, oppositionspartierna till att diskutera vissa av aspekterna i den ramöverenskommelse de slöt upp bakom, för att se om vi inte kan få igenom en bättre och mer human uppgörelse. En uppgörelse som inte är ett reflexmässigt förslag efter en mediastorm. Vill ni inte diskutera har ni nu i alla fall våra ställningstagande nedan som ni kan förhålla er till. Ett varningens ord dock: vill ni inte prata med oss bör ni i alla fall vara medvetna om att era väljare gör det. Det är till mig de ringer och berättar om sina avslag i Ersättningsnämnden.
 
1980-regeln
Ingen som blivit vanvårdad efter 1980 får söka ersättning enligt det nuvarande systemet. Detta oavsett vad individen utsatts för. Ett fall handlar om allvarlig vanvård som begicks på 70-talet och som blev än värre på 80-talet. Denna kvinna nekades ersättning. Ett annat fall är en person som inte kunde söka någon ersättning från vare sig staten eller gärningsmannen, då förundersökningen lades ner.
 
Denna juridiska stupstock kritiserades såväl internt av våra jurister, efter en genomgång av olika preskriptionstider, som av Mårten Schultz redan innan propositionen antogs. Alltså hade vi, i vart fall inte i det andra fallet, förutsett rättsförluster enligt ovan.
 
Allvarlig art-rekvisitet innebär stort godtycke från Ersättningsnämnden
Dels ska nämnden gissa sig till hur mycket vanvård som ansågs normalt förr i tiden i Sverige och dels finns det tidiga indikationer på att sexuella övergrepp renderar ersättning i högre grad än fysisk och psykisk misshandel. Nämnden verkar även bortse från fakta som att en lag redan på tidigt 1900-tal förbjöd aga och bestraffningar som kallduschningar och att förvägra mat till barn som placerats av samhället.
 
Det finns alltså tecken på att Ersättningsnämnden framför allt ser till sexuella övergrepp i sina bedömningar. Samtidigt ifrågasätter forskare som var delaktiga i vanvårdsutredningen bedömningsgrunderna. Min inställning är att man förvisso kan konstatera att ”barn fick mer stryk förr”, men det handlar då inte som att få näsan avslagen på fosterhem eller tvingas äta upp sina spyor. Inte heller att tvingas sova utomhus var en del av en normal uppfostran.
 
Det här är nu en fråga om ett kollektivt ansvar vi tar på oss och en börda vi bär, en samvetsskuld om man så vill. Vår skyldighet och läxan vi borde ha lärt oss är att inte göra om samma misstag. Framförallt inte som en reflex på grund av media, intresseorganisationer och partipolitiskt schackspel. Det vi lagstiftare gör nu kanske inte är felfritt, och det utgår från vår egen världsbild och samtid, men vi har heller inte rätt att skapa generationer av lidande framför oss. Vårt ansvar är att skapa en trygg miljö för såväl de som föregått oss som den som kommer efter.

Margareta Larsson (SD), riksdagsledamot

SVD: Föreningar går ihop för ersättning till vanvårdade

Se Margerata Larsson i interpellationsdebatt mot Maria Larsson

För vidare information:

 Martin Kinnunen
Pressansvarig
Telefon: 0708-180943