Skip to main content

Kyrkoledare på SvD debatt: "Mer fördomar än fakta i debatten om konfessionella friskolor"

Pressmeddelande   •   Mar 13, 2018 13:53 CET

Debattartikeln i Svenska dagbladet är undertecknad av presidiet för Sveriges kristna råd.

Är det svenska samhället på väg att förlora förmågan att förhålla sig till religionens positiva och negativa sidor på ett adekvat sätt? Det skriver presidiet för Sveriges kristna råd på debattplats i Svenska dagbladet, med anledning av att Socialdemokraterna vill förbjuda religiösa friskolor.

DEBATT: Idag presenterade Socialdemokraterna ett vallöfte om att förbjuda religiösa friskolor. Enligt partiet ”ska ingen elev utsättas för religiös indoktrinering … och skolan ska präglas av de värderingar och principer som finns i grundlagen”. I förra veckan meddelade skolborgarrådet i Stockholm, Olle Burell, att staden stoppar nya uthyrningar till aktörer som bedriver konfessionella (religiösa) friskolor: ”De religiösa friskolorna bidrar till ytterligare isolering. Forskningen är tydlig”.

Vilken forskning det är som stödjer denna slutsats förblir oklart. Desto klarare framstår utgångspunkterna: Religiösa friskolor sätter inte barnets bästa i centrum, de står i vägen för kunskap, de motverkar integration och förstärker segregation. Burell kallar religiösa friskolor för ”konfessionella sorteringsskolor” och antyder att de står i konflikt med en demokratisk värdegrund.

Sanningen är annorlunda. I dag går omkring en procent av svenska grundskoleelever i någon av landets cirka 70 friskolor med konfessionell inriktning. Cirka 80 procent av dem har en kristen inriktning och i många av dem finns elever med olika religiös bakgrund. Undervisningen ska vara konfessionsfri. Aktiviteter med religiös prägel är frivilliga och sker utanför schemalagd tid. Läroplanens grundläggande värden som jämställdhet och individens frihet gäller. Skolinspektionen kontrollerar att skolorna följer statliga styrdokument.

Kristna skolor är självklara i många av världens länder. Genom tiderna har de fostrat otaliga framstående ledare och ansvarstagande medborgare. Även i den islamiska republiken Pakistan finns kristna skolor som självklart tar emot barn med olika social och religiös bakgrund. Den nyss bortgångna muslimska människorättsaktivisten och Right Livelihood Award pristagaren Asma Jahangir utbildades till exempel på en katolsk klosterskola i Lahore. Även i det ateistiska DDR tolererades en viss form av religiös skola. Kristna skolor har vuxit fram ur den europeiska vetenskapstraditionen där kyrkor ofta varit initiativtagare till forskning och utbildning. Många är kända för att förena solida kunskapskrav med höga bildningsideal och för att ha elever och lärare med olika bakgrund. Den kristna etiken och människosynen har motiverat många människor att i demokratisk anda arbeta för mänskliga rättigheter, förankrade i en kristen människosyn där varje individ är unik och oändligt dyrbar.

Trots detta finns konfessionella (och icke-konfessionella!) friskolor som inte uppnår mångfald och integration. Skolor av alla slag kan misslyckas och vara kontraproduktiva. Det gäller även kristna och andra religiösa friskolor. Efter att tv-programmet “Kalla fakta” under förra året uppmärksammade hur pojkar och flickor delades upp i en muslimsk friskolas skolbuss höjdes röster som krävde förbud mot alla konfessionella friskolor. Är det rimligt? Vi anser att förändring genom kvalitetskontroller av Skolinspektionen är en väg som är mer värdig det svenska samhället. Sådana kontroller måste präglas av sakkompetens, vara rättvisa och återkommande. Misslyckanden ska bemötas med krav på förbättringar, inte med att förbjuda en hel skolform.

Till de grundläggande värden som alla skolor enligt läroplanen är skyldiga att förmedla hör människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet med svaga och utsatta. Dessa värden är inte förhandlingsbara, trots att de inte bygger på vetenskapliga fakta utan på en övertygelse. De representerar alltså en form av trosuppfattning och är i den meningen ”konfessionella”.

Ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle måste organiseras med respekt för medborgarnas åsikts- och religionsfrihet, även när det gäller uppfostran och utbildning. De mörkare kapitlen i Europas historia har gjort detta klart för oss alla. Därför säger Europakonventionen:

“Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” I samma anda talar FN om “… att respektera föräldrarnas frihet att välja andra skolor för sina barn än de som har inrättats av offentlig myndighet, om de följer det som staten kan ha föreskrivit eller antagit som minimistandard, samt deras frihet att trygga en religiös och moralisk uppfostran för sina barn, som är förenlig med deras egen övertygelse”.

Europadomstolen har slagit fast att rätten till pluralism inom undervisningen och utbildningen är väsentlig för att bevara det demokratiska samhället samt att sekularism också är en filosofisk/konfessionell övertygelse och därmed inte neutral.

Utifrån dessa resonemang är det både naivt och märkligt att den sekulära inriktningen upphöjs till allena saliggörande och att konfessionella inslag misstänkliggörs utan urskiljning. Vi ser religion som en tillgång för samhället och ingen tjänar på att förpassa denna verklighet till någon källarlokal där fundamentalism och extremism riskerar att gro.

Det finns många åsikter om konfessionella friskolor men förvånansvärt lite kunskap. Vi välkomnar därför den utredning som regeringen nyligen tillsatt och förväntar oss att den på ett gediget och sakligt sätt belyser relevanta frågor kring konfessionella friskolor och deras bidrag till samhället.

Förvisningen av religion till det privata och vurmandet för ett offentligt rum som är fritt från religion leder till en sorts kollektiv religionsblindhet. Vi håller på att förlora förmågan att förhålla oss till religionens positiva och negativa sidor på ett adekvat sätt. I brist på initierad kritik och öppen debatt blir alternativet att hälla ut barnet med badvattnet. Hellre en förlust över hela linjen än att gå i närkamp med något som är ett problem. Det är inte vist. Samhället riskerar att förlora mer än det vinner.

För Sveriges kristna råd, presidiet:
Antje Jackelén, (ordf.) Ärkebiskop, Svenska kyrkan
Anders Arborelius, Kardinal, Stockholms katolska stift
Dioscoros Benyamin Atas, Ärkebiskop, Syrisk-ortodoxa kyrkan
Lasse Svensson, Kyrkoledare, Equmeniakyrkan
Karin Wiborn, Generalsekreterare, Sveriges kristna råd

Sveriges kristna råd (SKR) är en mötesplats för 27 medlemskyrkor och 2 observatörer. Hit kommer kyrkorna för att dela erfarenheter och att samordna gemensamma projekt

Följ oss på:
Facebook
Twitter
Instagram

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Agree With Privacy Policy