​Brister i vården kräver nationell reform

Patientlagen trädde i kraft den 1 januari 2015. Lagens övergripande syfte är att stärka patientens ställning. Myndigheten för Vårdanalys konstaterar i sin utvärdering av lagen att den inte haft någon som helst effekt för patienterna. Rapporten heter också följdriktigt Lag utan genomslag.

Patientens faktiska ställning har till och med försvagats rörande viktiga frågor som tillgänglighet, information och delaktighet. 

Vårdanalys internationella jämförelser visar att Sverige hamnar lågt visavi andra länder när det gäller exempelvis information till patienterna och tillgängligheten. Problemen är dessutom varaktiga.

Andra undersökningar visar även att patienter i Sverige har sämst tillgång till en fast läkarkontakt och det finns en dålig kontinuitet kring patientens vård. Allt för ofta saknas en läkare som håller ihop vårdkedjan och har det övergripande medicinska ansvaret för patienten. 

I patientlagen borde det därför ingå tydliga skrivningar som garanterar alla patienter som behöver det en patientansvarig läkare, PAL. Det innebär inte att patienten varje gång får träffa precis den läkaren, men i rimlighets namn måste det finnas en sammanhållande läkare som har helhetsbilden.

I dag har landstingen skyldighet att organisera primärvården så att invånarna kan få en fast vårdkontakt. Detta fungerar dåligt, eller mer riktigt, nästan inte alls. Alla patienter med ett upprepat vårdbehov på grund av kronisk eller tillfällig sjukdom har behov av en eller flera PAL. PAL ska vara en legitimerad läkare med tillräcklig kompetens för uppgiften.

Att ingen ”behöver” ta helhetsgreppet i kombination med bristen på vårdplatser är förödande på flera sätt. Patienter slussas runt, alternativt skickas hem alldeles för tidigt. Dessvärre är alla medvetna om att just dessa personer strax kommer att dyka upp på akutmottagningarna igen och sedan snurrar karusellen i gång - igen och igen...

För någon vecka sedan lade Liberalerna fram sitt nya sjukvårdspolitiska program.

Glädjande - och sannolikt inspirerade av Läkarförbundet - efterlyser de en "fastläkarreform" med listning på läkare som ska ansvara för sina patienter och samordna den övriga vård som de kan behöva. Flera partier ser samma behov av att säkra att befolkningen har tillgång till en fast läkare och en primärvårdsreform som Läkarförbundet, även om innehållet delvis skiljer sig åt.

En väl utbyggd primärvård är själva fundamentet för att säkerställa en välfungerande första linjens sjukvård. Det borde vara en politisk utfästelse att garantera befolkningen i hela landet tillgänglighet, säkerhet och trygghet med en fast läkare. En som känner sina patienter. Därför är det så viktigt att det genomförs en samlad, nationell primärvårdsreform.

För drygt femton år sedan var den norska primärvården i kris med samma problem som Sverige lider av i dag. Läkarbristen var stor och patienterna klagade över dålig tillgänglighet. Norrmännen sneglade på hur de gjort i andra länder och genomförde en omfattande satsning. Skillnaden mellan Norge och Sverige är inte problemformuleringen utan förmågan att genomföra reformer.

Norge har nu en välfungerande primärvård. Alla invånare är garanterade att få vara listade hos en egen fast läkare. Utvärderingar visar att tillgängligheten och patientnöjdheten i Norge har ökat betydligt. Inom ramen för det svenska vårdvalet borde vi dra erfarenheter av den norska modellen och utveckla en primärvård som passar våra förhållanden.

Efter decennier av idisslande om satsningar på primärvården är det hög tid att äntligen förvandla det malande tugget till handling.