Rätten till fast läkarkontakt måste stärkas

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har nyligen släppt rapporten ”Vården ur patienternas perspektiv – 65 år och äldre”. I rapporten redovisas resultatet av Commonwealth Funds IHP-undersökning 2017 där personer över 64 år från 11 jämförbara länder intervjuats om sina erfarenheter av vården.

Det är en intressant läsning som bekräftar Sveriges akilleshäl – kontinuiteten i vården brister. Visserligen är 8 av 10 av de svenska svarande nöjda med den vård de har fått det senaste året. Men den mediala bilden att patienter får träffa en rad olika läkare varav ingen verkar ha det övergripande ansvaret, att patienter får träffa olika läkare varje gång de har kontakt med vården och få har en fast läkare bekräftas. Det som i andra länder är en självklarhet – att man har en egen läkare, som känner en och som patienten har förtroende för, verkar Sverige blunda för. Svenska patienter upplever sämre tillgänglighet, samordning, kontinuitet och möjligheter till delaktighet jämfört med befolkningen i andra länder.

Andelen med fast läkarkontakt är lägst av alla länder i jämförelsen och Sverige är också det land där lägst andel upplever att läkaren känner till deras medicinska historia. Det finns även svagheter i samordningen av vården efter ett sjukhusbesök.

Här finns det ett samband och detta bekräftar vad vi redan vet; Sverige har medicinska resultat i världsklass, men vi brister i kontinuitet, trygghet och tillgänglighet till läkare. 

Förvisso har Sverige vid en internationell jämförelse en hög läkartäthet men endast en mindre del av läkarkåren återfinns i primärvården, omkring 16 procent jämfört med 30 och 40 procent i Danmark och Tyskland.

Låg kontinuitet innebär att det blir svårare för läkaren att känna till patienternas medicinska historia och att det ofta behövs längre tid i vårdmötet. Detta är en patientsäkerhetsrisk och ger sämre kvalitet. Det riskerar att leda till frustration för patienten och en onödigt tung arbetsbörda för läkare. Och är ett ineffektivt utnyttjande av våra gemensamma resurser.

Saken är att det inte är så svårt att förändra. Det som krävs är att lagstiftningen skärps på två områden. Dels så behöver skrivning i patientlagen om möjligheten att lista sig på en läkare i primärvården skärpas så att medborgarna garanteras att listas på en egen läkare. Dels så behöver regelverket skärpas så att en medicinskt ansvarig läkare, en patientansvarig läkare, utses för alla som behöver det. Det ska inte var begränsad till om en individ själv har kapacitet att begära det eller att patienter behöva bli livshotande sjuka för att så ska ske. Med dessa två förändringar kan vi avsevärd förbättra tryggheten och kontinuiteten.

I berättelse efter berättelse ser vi vilka tragedier det leder till när patienter inte har en läkare som har det övergripande medicinska ansvaret. Det är inte värdigt ett land som Sverige.

94 procent av läkarna anser att en fast läkarkontakt skulle ge en säkrare och tryggare vård för patienterna. En undersökning av Riksförbundet HjärtLung visar att 90 procent av deras 40 000 medlemmar vill ha en fast läkarkontakt. Läkare och patienter är helt enade om behovet av en fast läkarkontakt för en god, nära, säker och trygg vård.

Fast läkarkontakt står heller inte i motsats till teamarbetet runt patienten – läkaren, den medicinskt ansvariga, är en del av teamet.

Nu behövs politisk vilja för att driva igenom detta. Det är dags att prioritera värden som de mänskliga relationerna. Patienter vill inte vara en del i en produktionsprocess lika lite som läkarna vill ses som en utbytbar kugge i processen.

Heidi Stensmyren, ordförande Sveriges läkarförbund

Bloggtexten har tidigare publicerats i Dagens Samhälle