Ideellt engagemang skapar och bibehåller människans värde

Längst ner finner ni en text är en av Newsmill publicerad text skriven av vår generalsekreterare, som ni finner här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/16/ideellt-engagemang-skapar-m-nniskov-rde

Utvecklingen av den potentiellt fruktsamma men för närvarande rätt ensidiga samverkan och balansen mellan stat, näringsliv och tredje sektor är något som oroar Sveriges Makalösa Föräldrar. Hot om momsbeskattning, nya direktiv och krav på evidensbaserad verksamhet samt ständiga förändringar vad gäller frivilliga organisationers existensvillkor skapar inte en god jrodmån.

- Detta gäller dock inte de mellanmänskliga mötena, betonar generalsekreterare Sophia Lövgren. Överhuvudtaget är vår samverkan och dialog med bl.a. tjänstemän och verksamhetsansvariga på olika myndigheter mycket god. De är intresserade av vår verksamhet, tror på det vi gör och vill på olika sätt hjälpa oss hjälpa.

Däremot oroas hon av den utveckling som går mot bl.a. momsbeskattning, även om det blir en omsättningsgräns, samt av svårigheten att långsiktigt kunna skapa och bibehålla projekt, som kanske är mycket framgångsrika men som vars verksamhet försvåras av de villkor som ställs.

- Ena dagen hade vi t.ex. fått klartecken för en sista utbetalning för ett projekt som i allra högsta grad gett utdelning, om vi nu ska prata krasst, och andra dagen fick vi veta att pengarna flyttats från en myndighet till en annan och att vi inte längre hade något att vänta. Och återigen, de tjänstemän vi samverkar med tycker ju att detta är i allra högsta grad beklagligt, men mycket sker ju över deras huvuden.

Sophia Lövgren hoppas nu på att regeringen snarast ska vara tydliga med hur viktiga den tredje sektorn faktiskt är:

- Om inte annat skulle jag önska ett mer långsiktigt tänk hos både stat och kommuner. Vi åstadkommer ju fantastiska resultat, intresseorganisationer och ideella föreningar!

Nedan finns en text som publicerades i Newsmill igår, som också finns här:

---------------------------------------------------------------------

Jag läser DN:s kultursöndag 13/2 där jag hittar en tankeväckande text skrivet av Nina Björk. Hon beskriver träffande hur vi i det politiska är vi-historia-framtid, och där har möjlighet att finna vår empatiska (och möjligtvis altruistiska) sida inom oss själva och därmed inte längre accepterar den verklighet där det finns människor som varje dag svälter, torteras, förnedras och förföljs. När vi, som en slags motsats eller kanske snarare som ett slags nödvändigt komplement, befinner oss i jag-nuet så blir möjligheten mindre för oss att kanalisera rätt den ilska som växer inom oss, av den verklighet vi varje dag tvingas möta, där vi då istället för att vända den ilskan mot det ekonomiska och politiska system som så att säga utgör den grund som skapar vår verklighet av idag, vänder ilskan mot bland annat de människor som gett upp och väljer att passivt sitta och tigga.

Om jag nu tolkat Nina Björk rätt med ovan inledning, så kan jag också se det svarta hål som vår brist på vi-historia-framtid skapat, där det tycks som om flertalet av oss alltmer passiviseras i att acceptera rätt outhärdliga och människofientliga skeenden som görs mot oss själva eller mot våra medmänniskor, eller åtminstone pressas till att förhålla oss tydligt distanserat gentemot denna verklighet. Det är antingen deras eget fel, de där lata, dumma eller elaka människorna som drabbas, eller så är det helt enkelt inte vårt problem eller värt någon ansträngning för det går ändå inte att ändra på.

Samtidigt så finns det ett tydligt och fortfarande lavinartat växande intresse för personlig utveckling och diverse metoder / strategier såsom mindfulness, managemant-kurser och personlig coaching som omfattar allt fler entusiastiska följare. Och för dessa engagerade är det i allra högsta grad relevant med ett fokus på jag-nuet. Mitt jag ska slipas till fulländning och slipandet – utmaningarna och lärdomarna – drar jag i mitt nu, i mitt liv. Faktum är att den kompletta inre friden, och acceptansen av hur det är just nu men också möjligheten att välja något bättre, ligger i just det faktum att det enda som spelar någon roll är nuet, där varje nu-ögonblick både föder jaget men också jaget-i-gemenskapen, vilket väcker vår empati. Där blir jag-nuet inte ett tillkortakommande som föder icke-politiska människor, utan snarare en plattform för att skapa ett bättre liv.

Medan vi blir alltmer individualiserade i vårt fokus på skapandet av vårt jag och vårt nu, så tycks det ske en nästan samtidig utveckling av en nästintill oändlig globalisering. Likt noder i ett gigantiskt nätverk finns det helt klart nätverk som vi drar nytta av, när vi relativt fritt och flexibelt rör oss runt i hela världen, hela tiden med ett brinnande intresse av att utvecklas som människa. Men det gäller ju dock inte riktigt alla människor på vår jord, eller kanske t.o.m. det är mer korrekt att säga att det gäller en liten minoritet av alla människor. Majoriteten av mänskligheten har alltför begränsade ekonomiska, sociala och politiska resurser för att kunna ta sig någonstans alls. Och det fåtal av dessa som faktiskt korsar städer, länder och kontinenter, gör det med hjälp av hänsynslösa kurirer och i form av slavarbetare, prostituerade eller påtvingade tiggare.

Denna kanske motstridiga utveckling, med ett alltmer individualiserat och alltmer globaliserat fokus, är inte särskilt uppseendeväckande insikter år 2011, det har uppmärksammats förut, men Nina Björk sätter sitt fokus på en mycket viktig aspekt av vår samhällsutveckling och det är just likgiltighetens spridande, tack vare eller kanske med hjälp av denna ”indiala” eller globida” utveckling. Likgiltighet, i den mening att vi inte vill eller orkar eller kan bry oss om vad som händer andra människor som vi inte känner, även om de råkar befinna sig bara två meter längre bort. Sant, som Björk påpekar, utgör storstäderna en ”perfekt jordmån” för denna likgiltighet, något liknande vore som sagt otänkbart i en skog. Men det är inte bara den fysiska ramen som skapat denna nya människa, även det samhälleliga/sociala kittet som binder oss alla samman har en stor del i denna process.

Vi människor behöver känna en tillhörighet i just det som skapar vi-historia-framtid, som i sig självt bidrar till vårt politiska engagemang. Utan den tillhörigheten driver vi omkring både rotlöst och planlöst, och överlåter till dels rädslostyrda politiker att kämpa våra empatiska strider åt oss och till dels vårt ekonomiska och politiska system att skapa våra grundläggande principer, ett system som med Björks ord ”dagligen slår sig för bröstet över sin egen förträfflighet”. Den tillhörigheten finns, hävdar jag, i den tredje sektorn, den sfär där principiella grundantaganden om människan och om värdigt mänskligt liv är styrande som med en inneboende flexibilitet skapar större hopp i arbetet att skapa den nya politiska människan, än den offentliga sektorns inneboende tröghet eller den privata marknadens vinstdrift.  Så vad är problemet, den tredje sektorn finns ju, och därmed borde allt vara löst?

Enligt Ersta Sköndal högskolas forskningsrapporter borde det inte finnas några problem med vår tillhörighet i vi-historia-framtid. Varannan svensk är delaktig i frivilliga organisationer och utför mer eller mindre ett ideellt arbete. Faktum är att så många som tre fjärdedelar kan sägas vara knutna till ideella organisationer, på något sätt. Det är en stor andel, det är det, men problemet är att den fjärdedelen som står utanför också står utanför samhället på de flesta andra möjliga sätt också. Det skapas ett eroderande socialt medborgarskap, för att citera Lars Svedberg m.fl. i deras rapport nr 68. De människor som kan sägas vara välintegrerade, inkluderas alltmer även genom den tredje sektorn, och de människor som befinner sig i ett utanförskap exkluderas alltmer. Denna tendens, tillsammans med många ideella organisationers tydliga brist på politiska formeringar och opinioner, tror jag är det största skälet till varför den arena som utgör den potentiellt starkaste kraften i att förena vi-historia-framtid med jag-nuet har misslyckats totalt.

Det finns en rädsla hos många ideella organisationer att visa sitt politiska engagemang. Det beror inte på att det inte finns någon anledning till ett politiskt engagemang, från den stund vi stiger upp tills vi somnar är fylld av politik, och detta märker även Örkelljungas damfotbollslag av, om inte annat än genom att de aldrig får träna på gräs samt får tvätta sina matchtröjor skillnad, till skillnad från Örkelljungas herrfotbollslag. Styrkan, maktfaktorn om vi så vill, som ligger i just intresseorganisationer och ideella föreningar, består ju just i kapaciteten och förmågan att ställa sig utanför både den offentliga sektorn och den privata marknaden, och med hela handen kunna modigt peka på brister, tillkortakommanden och fiaskon. Vi kan det, för vi arbetar ideellt, och är därför inte vare sig beroende eller påverkade av några!

Eller, det var inte riktigt sant. Sektor tre har i allra högsta grad blivit beroende av de övriga två sektorerna. Och det behöver inte vara något ont; att de tre sektorerna påverkar varandra. Faktum är att jag tror att det skulle vara något lyckosamt, om de två andra sektorerna kunde låta den tredje sektorn – civilsamhället – vara en inspirerande förebild, då denna sektor i allra högsta grad kännetecknas av gemenskap, omtanke och solidaritet. Vi bryr oss om varandra, på riktigt, i våra intresseorganisationer och ideella föreningar, inte för att vi måste för att vinna röster eller för att tjäna pengar. I den tredje sektorn bibehålls människans värde intakt, oavsett värdet på marknaden. Men utvecklingen nu går inte mot en lyckosam påverkan, eller ens mot en fortsatt självständig existens. Istället verkar både politiska och ekonomiska krafter vilja strypa den tredje sektorns förmåga och unika värde, t.ex. i och med krav på momsredovisning.

Så vad jag nu ser som nödvändigt är dels ett inre mod från tredje sektorn själv, att kritiskt granska sig själva i rollen som samhällskritiska röster. Hur väl har vi lyckats i att faktiskt våga bita den hand som föder oss? Bör vi kanske ta ett steg till, i riktningen mot att kräva förändring av beteenden, politiska beslut och ekonomiska satsningar, som just nu bevisligen utestänger ett stort antal människor? Dels behövs ett tydligare ställningstagande från offentlig sektor och privat marknad, för jag lovar, ni är i allra högsta grad beroende av oss intresseorganisationer och ideella föreningar! Utan oss blir det ett mycket kallare och hårdare samhälle. Vi är en viktig kraft, inte för att användas som gratis arbetskraft, utan för att vara skapare av den goda jordmån som behövs, i arbetet mot fattigdom och social utestängning. Nej, vi människor är inte vårt marknadsvärde, och det unika människovärdet vi faktiskt är kommer den tredje sektorn alltid påminna, bevara och värna om. För vi människor är den tredje sektorn.

Generalsekreterare & fil dr Sophia Lövgren, Sveriges Makalösa Föräldrar

sophia.lovgren@makalosa.org

087201414